Hon var som en ny människa efter vistelsen på Lydiagården

Hennes berättelse liknar många andra kvinnors som drabbats av bröstcancer. Men ändå inte. För hela tiden återkommer hon till Lydiagården i Höör och de rehabiliteringsdagar hon tillbringade där. Det är nästan som ett mantra.

– Jag var färdigbehandlad för min cancer i januari i år, säger Carin. Och då fick jag i min hand en folder som väckte mitt intresse. Efter att ha läst om Lydiagårdens verksamhet bad jag min läkare om en remiss dit och fick veta att den rehabilitering jag sökt kallas Kunskapsresan. Och det var precis vad det var. Personalen, som är helt fantastisk, fick mig att prata och bearbeta det jag varit med. Och först när jag öppnat mig för de här personerna hittade jag mina positiva energier som sen har hjälpt mig att gå vidare.

– Hon va som en ny människa när hon kom från Lydiagården, ropar hennes man utifrån köket. Det var som natt och dag.

Carin förstår precis vad han menar och vet genom bloggkontakter med andra kvinnor att även familjen kring den cancersjuka drabbas hårt.

– Att skriva och blogga har varit till stor hjälp, säger Carin. Och det var på internet jag träffade Lisbeth Lindell in i Bjärsjölagård. Vi fann varandra direkt och upptäckte ganska snart att våra vägar fram till idag varit ganska snarlika. Det första jag gjorde när jag fick min diagnos var att gå ut på nätet för att få all tänkbar information, på både gott och ont. Och information finns i massor. Men vad som är viktigare är att ha någon att älta sina problem med och den personen har jag i Lisbeth. Hon vet precis vad jag talar om. Att få cancer är en livsomställning.

Och Lisbeth nickar. Genom bloggande har hon inte bara kommit i kontakt med kvinnor som drabbats av bröstcancer utan också med människor som hon har gemensamma intressen med, som till exempel skogskatter, Lisbeths stora intresse.

– Bloggandet har gett mig vänner över hela landet och de har villigt delat med sig av sin erfarenhet, tycker Lisbeth. Grejen är att vi alla reagerar så olika på den behandling vi fått. En del får biverkningar andra inte och sånt är så himla bra att få veta. Att min tunga fortfarande känns som den är skållad av hett vatten är ju lite märkligt. Men jag är inte ensam.

Carin försvinner ett ögonblick och kommer tillbaka med en vackert rosa hattask.

– Kan ni gissa vad jag har här, undrar hon och öppnar locket innan vi svarat. Mina tre bröst, säger hon och plockar upp tre olika modeller. Det första som hon fick direkt efter operationen och som inte är speciellt likt ett bröst, det andra som är något bättre. Och slutligen det tredje som är den protes hon bär idag, om hon känner för det, vill säga.

Det väger ju bly, säger jag och känner en gång till.

– Ja, men jag har så tunga boppar, avslöjar hon och springer iväg igen.

Den här gången för att hämta smycken hon gjort på Lydiagården.

– Jag är inte den pyssliga typen precis men ändå gjorde jag de här smyckena. Jag tovade, gjorde makramé och målade två akvareller. Och det hann jag med förutom alla samtal jag hade och promenader vi gjorde.

– Att hitta glädjen, att våga leka och vara kreativ är egenvård som vi vill att patienterna tar med sig härifrån, säger Kerstin Nilsson, sjuksköterska på Lydiagården. Likaså vill vi få patienterna att motionera dagligen, till exempel promenera, det vet vi att det påverkar överlevnaden.

– Har jag sagt att de har fullständiga rättigheter på Lydiagården? undrar Carin. Det har de. Och vilken mat sen! Ja, det var en fantastisk vecka. Efter en så långvarig sjukskrivning med massor av rent av jävliga behandlingar, trötthet och ångest inför eventuella återfall är det skönt att få komma till ett ställe som Lydiagården och lära sig att gilla läget och se framåt.

Både Carin och Lisbeth är också med i olika föreningar dit kvinnor som haft bröstcancer kan söka sig.

– Vi har Fenix, enheten för cancerrehabilitering och psykosocialt stöd som träffas en gång i veckan, åtta gånger. Och så är vi med i Kristianstads bröstcancerförening som med jämna mellanrum ordnar så kallade snackekvällar där vi tjejer kan ventilera allt mellan himmel och jord. Och det behövs, kan jag lova dig.

Carin har nu börjat jobba deltid och Lisbeth börjar att jobba heltid efter semestern, något båda längtat efter.