Magnifik estradpoesi
- Jag tror det fungerar som för en skådespelare och sedan hjälper det ju att man själv skrivit materialet, säger den unga Göteborgskan efter föreställningens slut.
Sju år av diktläsande är inte heller fel.
- Jag började att faktiskt att skriva redan som 12-åring och upptäckte samtidigt att jag gillade att stå på scen.
Sedan hon blev poesimästare förra året har hon i stort sätt varit fullbokad.
- Det är egentligen så långt som man kan komma i såna här sammanhang och jag har nyligen gett ut en diktsamling vilket också hjälper till. Det är knappt ett dussin personer i publiken denna tisdagskväll men det hindrar inte Olivia Bergdahl att dra igång lite allsångsvers.
- Jag har hittat på det själv och vet att det kan bli lite pinsamt. Men i så fall upprepar jag bara meningen tills det håller, säger hon till publiken som snällt fyller i med orden.
Hon berättar att lärarna inte blev så glada när hon gjorde samma sak för ett gäng femteklassare på en skolläsning.
- Efter berättade lärarna att skolan hade nolltolerans beträffande svordomar och det tyckte ju eleverna var kul. Att hon åker buss, tycker att det är svårt att vara tonårstjej och brinner för genusfrågor är bara en bråkdel av vad som avslöjas genom hennes poesi. Det handlar om flygande enhörningar, Karl Marx och Tarzan. Men hon är ingen politisk poet enligt henne själv.
- Jag skulle inte sätta den rubriken själv men egentligen är allt politiskt så fort man säger något i ett offentligt rum.
Hennes senaste projekt är ett samarbete med Musik i väst där hon framträder med en fyrmanna stråkorkester.
- Det är annorlunda och något nytt.
Vilket är ditt favoritord?
- Jag gillar rimmande ord som tyckmycke, som man kan säga om en näsvis person.
