Skadat vilt ska hittas snabbt

Kvinnan som körde på den stora vildsvinsgalten hade tur. Hon var oskadd men chockad. Hon visste inte om vildsvinet hade dött och låg kvar på vägen eller om han var skadad och tagit till flykten. Det var den information polisen hade.

– Jag är van vid sena samtal, säger Roger Barrborn, ansvarig kontakt- och eftersöksjägare på området Torup,Christinehof och Kronovall , anlitad av familjen Piper och viltförvaltningen på Högestad och Christinehof. De flesta olyckor händer på kvällen och tidig morgon. Det första jag gör efter ett sånt här samtal är att försöka få kontakt med bilföraren. Jag behöver veta var exakt olyckan skett, hur olycksplatsen ser ut och om den är utmärkt. Jag vill också veta händelseförloppet, viltslag och eventuell flyktväg.

Förkorta lidandet

Det är polisens larmcentral som oftast tar emot anmälningarna. För att få kontakt med rätt eftersöksjägare har de ett kartsystem indelade i olika områden. I det här fallet, vid Mariavall, är det Roger. Och hans främsta uppgift är att hitta det skadade djuret och vid behov förkorta lidandet.

Till sin hjälp vid eftersök har Roger hunden Frida. Utan hund skulle uppgiften vara i det närmaste omöjlig. Frida är tre år men inte helt färdig för sin uppgift.

– Ett par år till så har hon mognat och är förhoppningsvis en riktigt duktig spårhund, säger Roger och sätter på henne den spårsele och spårlina hon har när de jobbar tillsammans. Om det är vildsvin vi söker, och det går i tät terräng, så vill jag gärna släppa henne lös i spåret. För om det är ett vildsvin vi söker så anfaller den med stor sannolikhet hunden och då måste Frida snabbt kunna komma undan.

Inte skrämmas

Hennes jobb börjar vid platsen för olyckan. Hon får nosa på ett hårstrå och blod från det skadade djuret och utifrån det börja spåra. En spårande hund ska inte skälla för då kan den skrämma det skadade djuret. Frida som ofta kommer i kontakt med friska djur ute i naturen har också lärt sig skilja på friska och skadade djur.

– För att få en hund som Frida ligger det mycket träning bakom. Hon älskar sitt ”jobb” och blir glad så fort jag tar spårlina och halsband ur bilen, för då vet hon vad det är frågan om.

Förutom en bra hund behövs en hel del prylar för att lyckas med uppdraget som eftersöksjägare. Det är till exempel inte helt riskfritt att jobba vid hårt trafikerade vägar som ofta är fallet när Roger och hans kollegor ska ta bort ett påkört djur från vägen eller att inleda ett eftersök.

– Det är ett mycket utsatt läge, säger Roger. Tyvärr tar många av bilisterna som kör förbi ingen hänsyn. Det hjälper inte med varningstriangel och att jag har neonfärgad skyddsväst med reflexer, stark pannlampa, extra lysen på bilen med mera. Det är riktigt obehagligt ibland och med den stora galten som nyligen blev påkörd vid Mariavall hade jag ett helsike. Vi skulle behöva en ”saftblandare” med blåljus för att få bilister att visa hänsyn.

– Jag ber om att alla ska tänka till, och visa mer hänsyn. Vi som är därute längs vägarna gör ett jobb som vilken bilist som helst kunde vara orsak till, säger Roger.

Sedan 2010 är det lag på att rapportera en krock med vilt till polisen. Om djuret är dött och ligger kvar på vägen är man skyldig att varna andra bilister genom att sätta upp varningstrianglar efter att man, om möjligt, kört in sin egen bil till sidan. Man är också enligt lag skyldig att markera ut platsen där kollisionen inträffade. Undantaget är om man krockat med ett vildsvin, eller björn, för då ska man inte lämna bilen på olycksplatsen utan köra 100 meter bort och markera där.