Filmrecension: Ricki and the Flash

I Hollywood pratar man ofta om en film som ett "vehicle" för en filmstjärna - ett filmiskt fortskaffningsmedel som har anpassats särskilt för denna individs styrkor och önskemål. Här ska hen få roa sig kungligt och glimra i ensamt majestät, och förhoppningsvis ge publiken precis vad publiken vill ha.

Det är ett irriterande koncept, men när stjärnan heter Meryl Streep så vet man i alla fall att jobbet blir ordentligt gjort. Med liv och lust tar hon sig an rollen som Ricki Rendazzo, bedagad rocksångerska som lever med konsekvenserna av att ha övergett sina barn.

Ricki lämnade familjen för att jaga drömmen om en musikkarriär. Nu spelar hon covers på en sliten bar i Kalifornien, och försörjer sig som snabbköpskassörska. Men så får hon ett samtal från sin exman (Kevin Kline) som ber henne flyga tvärs över landet för att ta hand om deras vuxna dotter Julie (spelad av Streeps egen dotter Mamie Gummer), som dumpats av sin man och tappat greppet om tillvaron.

Kontrasten mellan den färgstarka Ricki och det välstrukna villaliv som exmannen skapat ihop med sin nya fru skapar både dramatik och komik. Att hon, med sina Bush-sympatier och sin sotiga make-up, inte passar in blir extra tydligt när det vankas bröllop i släkten.

Filmen är regisserad av Jonathan Demme, som ligger bakom storfilmerna "När lammen tystnar" och "Philadelphia", men "Ricki and the Flash" påminner mest om Demmes indiepärla "Rachel getting married" från 2008 - även den en film om en taggig utböling med påtvingad festklänning.

För Ricki är inte någon särskilt trevlig person. Hon skyr vuxenlivet som pesten, hon är grälsjuk och har en släng av homofobi. Och man unnar ju verkligen Meryl Streep att ta ut svängarna, men på slutet - när samtliga motsättningar ska botas med bredbent 70-talsrock - då känns det mest som att någon har haft det lite för roligt på jobbet.

TT