Filmrecension: Suburra

Det är tolv år sedan Robert Savianos bok "Gomorra" vände upp och ned på omvärldens bild av den italienska maffian. Populärkulturens respons var omedelbar. Plötsligt kändes de kritstrecksrandiga kostymbossarna och miljöerna som blivit stilbildande genom bland annat Francis Ford Coppolas "Gudfadern"-filmer totalt förlegade.

Regissören och krimskildraren Stefano Sollima har tidigare bland annat gjort tv-serien "Gomorra", som väl har lånat namnet från Saviano, men framstår som en lite glammigare, vuxnare kusin till författarens camorraskildring och 2008 års filmatisering av densamma (med Matteo Garrone bakom kameran).

Nu har Sollima gjort en långfilm, "Suburra", som bygger på en annan bok (av Giancarlo De Cataldo och Carlo Bonini) och hämtar sitt namn från den antika förort till Rom där kejsaren Julius Caesar ska ha vuxit upp. Likt Sollimas tv-serie känns "Suburra" gatusmart och skildrar effektivt hur det kriminella livet genomsyrar alla nivåer i det italienska samhället - från de uppåtsträvande, kaxiga smågangstrarnas kontroll över gatulivet och mellanbossarnas storslagna drömmar, till det kriminella toppskiktet med förgreningar ända in i politikens finrum.

Det som gör "Suburra" sevärd är hur den avslöjar bräckligheten och oberäkneligheten i de kriminella strukturerna. När en minister (Pierfrancesco Favino) hamnar i trubbel efter en drogspetsad knullkväll på ett hotell, skapar det en kedjereaktion som inte kan stävjas och får följder på alla nivåer.

I övrigt tillför "Suburra" inte mycket till den moderna maffiaskildringen. Vi har sett det här förr, både innehållsmässigt och formmässigt. Fokus ligger hela tiden på den kriminella verksamheten och dess aktörer, medan rösterna från alla dem som lever sida vid sida med våldet saknas. Hur orkar de gå vidare, de som ser sin vardag skitas ned av den kriminella verksamheten, föräldrarna vars barn dras in i den? Det är en fråga "Suburra" inte berör.

TT