Annons
Nyheter

Filmrecension: Unga Astrid

Den första filmen om Astrid Lindgren fokuserar på hennes unga år. Regissören Pernille Fischer Christensen berättar gripande om en tonårsflicka som tvingas lämna bort sitt barn, men tappar bort verklighetens formidabla författare.(TT)
Publicerad 12 september 2018

Det har gått mer än 17 år sedan Astrid Lindgrens bortgång, och nog är det märkligt att det är först nu som vi får se en spelfilm om hennes liv. Det finns ju så mycket spännande att berätta: om hennes arbete på säkerhetstjänstens brevcensur under andra världskriget, om kontroverserna kring upprorsmakaren Pippi Långstrump, om Pomperipossasagan som fick sossarna att förlora regeringsmakten 1976.

Här finns material för ett dussin inzoomningar i stil med succéer som "The Queen" och "Jackie" - filmer som fångar ett helt universum genom att skildra en liten tidsrymd ur en enastående människas liv. För berättelsen om Astrid Lindgren är på många sätt berättelsen om 1900-talets Sverige: om rörelsen från landsbygd till stad, om kvinnans frigörelse, om krigets fasor och sprickorna i folkhemmet. Fram till i våra dagar, då hon används som nationalromantiskt tillhygge.

Annons

Med tanke på detta svindlande liv är det svårt att inte bli besviken på "Unga Astrid". I Pernille Fischer Christensens film får vi inte möta den formidabla författaren och aktivisten, utan en lite lagom upprorisk tonåring i slokande Pippiflätor. Astrid förargar sin stränga mamma genom att stanna en timme längre än hon får på skoldanserna i Vimmerby, och hänger sig åt muntra Ronjaskrik i skogen (en av många, föga subtila, blinkningar till hennes romanfigurer).

Så blir hon praktikant på lokaltidningen, där hon faller handlöst för sin 49-årige sjubarnsfar till chef, han som befinner sig mitt i en stökig skilsmässa. När Astrid blir gravid måste hon föda sitt barn i hemlighet, i Danmark, för att hennes älskare inte ska åka i fängelse för otukt. Hon tvingas lämna sin nyfödde son Lasse hos en dansk fostermor, för att inte dra vanära över sin familj.

Det är denna traumatiska händelse och dess efterspel, och hur den skulle färga hela hennes författarskap, som står i centrum för filmen. Men filmskaparna tar sig också stora friheter med fakta, särskilt i skildringen av den passionerade kärlekshistorien (i verkligheten kommenterade Astrid ett potentiellt äktenskap med barnafadern så här: "Hellre döden än det. Jag var inte kär i honom. Inte det bittersta.").

I stället för att fokusera på den unika personen Astrid Lindgren skapar Fischer Christensen en arketypisk berättelse om modern och barnet, om den skärande smärtan i att skiljas från sin bebis och svårigheterna i att knyta ihop de sargade banden senare. Den är välspelad, bildskön och ofta gripande, men också märkligt lättglömd - något som ingen kan säga om verklighetens Astrid.

TT

Annons
Annons
Annons
Annons