Filosofisk blick på familjen

Om Jenny Offill själv skulle ha läst en sammanfattning av sin bästsäljare hade hon inte blivit intresserad. Boken kan tyckas enkel: en skrivande kvinna blir kär i en mycket snäll man och de skaffar barn. Men mannen är otrogen. Ska de ändå hålla fast vid varandra?

I verkligheten är de inte ens 200 sidorna ett prisma av anekdoter, citat och aforismer som berör allt från rymden till klass.

Konsten och livet

Att det har tagit 15 år sedan Offills debutroman "Last things" beror bland annat på otur: i två år skrev hon om uppfinnaren Nikola Tesla som var besatt av duvor - bara för att upptäcka att någon annan hunnit före. Roman nummer två försökte hon skriva när hon nyligen fått en dotter och medan hon undervisade i skrivande vid Columbiauniversitetet i New York. Hon blev inte nöjd med resultatet.

Till slut skrev hon den bok hon själv hade velat läsa, om krocken mellan konsten och livet. En krock som orsakade en flod av motstridiga känslor när hon fick sin dotter Theodora.

Föräldraskap

Kvinnan i romanen siktade på att bli ett konstnärsmonster med fokus på arbete, inte familj. Den konflikten är särskilt svår för mammor, tror Jenny Offill. De förväntas inte vilja jobba eller gå upp i sina tankar i samma utsträckning som män.

Skildringen av moderns första tid med bebisen är bitvis hudlöst melankolisk. Redan från början upplever hon att kärleken är dömd eftersom barnet en dag kommer att lämna henne.

Klassperspektiv

Hela idén kring familj som en del av individens lyckoprojekt tycker Jenny Offill är förfelad. Här smyger hon också in ett klassperspektiv, inte ens de som har allt är nöjda. En New York-familj i boken som nyss köpt ett dyrt hus beklagar sig över hur jobbigt det är att gå mellan våningarna. Huvudpersonerna har däremot inte råd att flytta ens när deras hem angrips av vägglöss, vilket blir en av sprickorna i deras familjebygge.

Själv jagar hon inte lycka, tvärtom är hon mer melankoliskt lagd. I boken nämns en zenmästare som sammanfattar den yttersta visdomen med ett ord: Uppmärksamhet. Den vakenheten är vad Jenny Offill själv strävar efter.

TT