"Herre Gud, vi har ju Bob Dylan"

Formuleringen kommer från Woody Guthrie, den unge Dylans ledstjärna, men gäller för dem båda liksom för Sapfo, Bellman och många samtida rappare. I sina "Memoarer" från 2004, den första och fortfarande enda delen, lyssnar Dylan på Ice-T och Public Enemy och upplever sin egen musik som föråldrad.

"De där killarna stod inte bara och snackade skit. De slog på trumman, slet låtarna i stycken, sprängde alla gränser. De var poeter och visste vad som gällde", skriver Dylan som tror att rapparna banar väg för en ny sorts lindans genom universum.

Utbuad

För egen del bytte han till elgitarr och blev legendariskt utbuad på Newport Folk Festival 1965, förmodligen minst lika mycket för att ljudanläggningen var usel som för att han sprängde sig fri från den politiskt färgade folkmusiken.

I memoarerna skriver Dylan om hur han, likt en skådespelare, försöker göra orden äkta, om hur dåligt han mår när sången inte funkar. Oavsett om man gillar hans verk eller inte kan ingen undgå att uppfatta att det är en diktning som är på liv och död, enligt Ellerström.

Pregnanta bilder

I hans ögon är Dylan en rimmande surrealist, vars pregnanta bilder ändrar betydelse beroende på vem som lyssnar och när. Redan "A hard rain's a-gonna fall" från 1961, Dylans kanske första riktigt betydelsefulla text, och den som Patti Smith har valt att sjunga under själva Nobelprisutdelningen, frammanar en profetisk undergångskänsla, applicerbar såväl på Kubakrisen 1962 som på samtida deppspiraler.

Berusande livskänsla

Sångerna är långa berättelser men precis som hos Edith Södergran eller Gunnar Ekelöf klarar enskilda Dylanrader att stå för sig själva: "To dance beneath the diamond sky with one hand waving free" från "Mr Tambourine man" sammanfattar en berusande livskänsla, vare sig man delar det sena 1960-talets naiva drogromantik eller inte.

Anne-Marie Mai, professor i dansk litteratur, och en av dem som haft möjlighet att Nobelprisnominera Dylan, framhåller honom som en klassisk trubadur, tillika modernist och samtidsdiktare, vars verk gifter samman det folkliga med oräkneliga litterära referenser.

På en kafferast

Medan Leonard Cohen behövde fem år för att skriva "Halleluja" skrev Bob Dylan "I and I" på en kafferast. På Youtube finns ett klipp från 1960-talet som visar hur han till synes spontant leker fram en dikt utifrån skylten vid en djuraffär.

För Svenbro, liksom för Patti Smith, är Bob Dylan, med sitt flöde, något av en levande Rimbaud.

TT