Naja Marie Aidt skriver om sonens död
I mars 2015 reser Naja Marie Aidt från hemmet i New York till Danmark för att hälsa på sina vuxna söner. I boken beskriver hon hur hon sitter på en middagsbjudning tillsammans med delar av familjen när telefonen plötsligt ringer.
"'För livet!' säger jag', när glasen träffar varandra med ett sprött och fint ljud. Min mamma säger något till hunden. Så ringer telefonen. Vi svarar inte. Vem skulle ringa till oss så sent en lördagkväll?"
Kastat sig ut
När telefonsamtalet väl besvaras är budskapet förödande. 25-årige Carl har tillsammans med en kompis experimenterat med psykedeliska svampar, drabbats av en psykos och kastat sig ut genom fönstret på fjärde våningen. Han ligger i respirator, men det finns inga chanser att han kommer att överleva.
””
Naja Marie Aidt är svartklädd och samlad. Boken är det absolut mest personliga hon har skrivit, men numera har hon en ganska professionell inställning till den, förklarar hon. Ändå händer det att hon börjar gråta när hon läser högt ur texten inför publik. Och så sent som i går såg hon en ung man på flygplatsen i Oslo som var så lik sonen att hennes hjärna skrek "det är Carl, han har bara rest till Norge!".
””
Kunde inte skriva
Under lång tid efter Carls död kunde hon inte skriva alls. När orden väl kom tillbaka var det i pyttesmå bitar och stumpar. Fyra ord på en bussbiljett, någon mening i ett anteckningsblock. Först ett år efter olyckan började hon foga samman bitarna i datorn och började skriva på den bärande text i boken som hon kallar "chocktexten", den som börjar med middagsbjudningen hemma hos äldste sonen.
””
Samtidigt hade hon en känsla av att hennes röst inte var tillräcklig - att det behövdes fler stämmor. Ur litteraturhistorien hämtade hon texter som hon kunde identifiera sig med. Jacques Roubaud, Stéphane Mallarmé, Joan Didion, Inger Christensen, även en så gammal skrift som Gilgamesheposet bidrog med berättelser om förlust och oändlig saknad.
””
"Beskyller sig själv"
Titeln är hämtad från en dikt som Naja Marie Aidt skrev med den då 16-årige sonen som ett slags inspirationskälla. Då tänkte hon inte på att han en gång skulle dö, men när olyckan inträffade såg hon med andra ögon på texten.
””
Sedan boken gavs ut har hon inte kunnat skriva något nytt.
””
TT
