Ansvariga i Simrishamn blundar

Skolan har misslyckats, anser Sven Weitner enligt artikel (YA/A16 den 25 oktober) apropå "stökiga elever".

Hur skulle det då vara om politiker och bun-tjänstemän, som förfasar sig över det krav på riskbedömning som facket kräver, någon gång besökte skolorna och följde lärares och elevers arbetsdag? Ni sitter ju ganska tryggt och lugnt i era kontorsrum och det finns viss risk för att ni blundar för den verklighet som råder i dag.

Vad jag förstått är elevantalet i klasserna upp emot 30. Lärarnas arbetsuppgifter har ökat, förutsättningarna för att göra ett bra arbete är inte självklara. Det pratas kvantitet i stället för kvalitet. Dokumentationen tar allt mer tid, IUP, åtgärdsprogram, omdömen etcetera, etcetera.

Alla elever har rätt att känna trygghet, liksom alla vuxna som jobbar inom skolan. Det finns elever som behöver riskbedömas, hur illa det ordet än klingar i Sven Weitners öron.

Detta är verklighet i dag och all heder åt skyddsombudet som vågar lyfta problemen.

Det som oroar mig, och säkert andra föräldrar, är hur länge lärarna ska orka och att inte de styrande begriper vad som håller på att ske. Om lärare inte får gehör och stöd av dem som ska föreställa arbetsgivare, vart ska de då vända sig? Tänk att få höra att man som lärare är misslyckad eller inte har skött sitt uppdrag, trots att de faktiskt har elevernas bästa för ögonen? Risken finns ju att lärare och skyddsombud tystnar och inte orkar längre.

Hur går det för våra barn då? Vem bryr sig om dem? Inte de som sitter på bun-kontoret i alla fall, för de tycks ju leva i en annan sorts verklighet. Sannolikheten att något allvarligt ska hända på någon av kommunens skolor är förmodligen så liten att det aldrig blir sanning i er statistik.

Men vi är många föräldrar som bryr oss och vi kommer att ha ögonen på er, var så säkra!

Det är lätt att sätta likhetstecken mellan elevs misslyckande och skolans misslyckande, som Weitner uttrycker det, men det är väl ändå inte hela sanningen. Det går inte att frånta föräldrar sitt ansvar, det är först och främst de som ska fostra barnen – skolan ska vara ett stöd. Dessutom, om skolan har misslyckats, så är det i högsta grad också ett underkännande till den arbetsgivare som ska se till att förutsättningar ges till personalen att kunna utföra ett bra jobb.

Till Inga-Lill Cedergren vill jag säga; Låt inte arbetsgivaren tysta dig.

Vad beträffar Weitners hot om att gå ut Lärarförbundet, så tror jag inte det betyder så mycket.

Han har väl vänt kappan efter vinden tidigare, så det finns säkert något annat för honom.

All respekt för det jobb lärarna gör.