Använd hjärtat – riv upp, gör om, men gör rätt!

Beträffande artikel Skolan vädjar för flyktingar (YA/A14 den 27 september).

Låt dem stanna!

Så lyder budskapet som elever på Österlengymnasiet i Simrishamn satt upp runt om på skolan för att visa sitt stöd för de båda flyktingpojkar som sedan ett år tillbaka befunnit sig på skolan.

Ofta tänker man när man hör något som upprör en; Tänk om det vore jag eller mina barn.

Tänk dig att du är 17 år och står mellan att vara vuxen och ett barn. Bara det är en svår situation för många ungdomar. Lägg därtill till att du förlorat båda dina föräldrar och i ditt hemland är det krig.

Men du har funnit ett nytt hem, en ny trygg vardag i ett land du tvingats fly till. Minnena av dina föräldrars död och oron inför att behöva åka tillbaka jagar dig dock. Varje natt har du svårt att somna och du längtar efter din familj.

I ditt nya hem, i din nya säng drömmer du och vaknar upp och skriker såsom så många andra barn gör när de drömmer mardrömmar. Du ropar på mamma, men hon kommer inte dit för att trösta och säga att allt ordnar sig. För hon finns inte längre hos dig och du inser att dina hemska mardröm inte är en dröm utan din verklighet!

Men du känner att det ändå där ute finns hopp för dig – du har fått börja en ny skola, i ett annat land, börjat lära dig språket och du känner en trygghet. Men en dag är allt borta, ditt nya liv, dina nya vänner och din nya vardag.

Bara tanken på det här får det att vända sig i magen och händer att slutas i en tyst bön av tacksamhet för det man har.

Det här är dock Boulam Khaled och Hawzjin Salar Gafoors verklighet. De här barnen kan inte som du och jag blinka med ögonen och få mardrömmen att försvinna. Det är deras nya vardag, deras verklighet. Nu skall de skickas tillbaka och jag kan inte stå och se på! Två pojkar, sjutton år gamla som i hemlandet hotas bära vapen om de åker tillbaka, som kommer tvingas att mörda, drogas för att klara av att skjuta. Dessa båda pojkar vädjar jag för och jag vill citera barnkonventionen artikel 6;

"Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet. Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling."

Det är dags att agera och vi på Österlengymnasiet kommer inte att ge oss. Till Migrationsdomstolen vill jag bara säga använd hjärtat;

– Riv upp, gör om, men gör rätt! Låt dem stanna!