I neddragningarnas kölvatten
I samband med det snöoväder som drog in över södra Sverige har många av oss som arbetar inom räddningstjänsten ställt oss frågan. Vem är sista utposten när de normala samhällsfunktionerna inte längre orkar med?
För oss är svaret polis, militär, räddningstjänst och sjukvård – så klart utan inbördes rangordning och beroende på vad som hänt. Utan detta fundament så spricker det fungerande samhällets fasad.
Så sent som in på 1990-talet fanns det ett antal militära resurser i ständig beredskap och med en uthållighet och inriktning för "extraordinära händelser". Det var med dessa resurser man med kort varsel kunde mobilisera för att undsätta personer vid extremt svåra förhållanden. I dag vet vi att den enda yrkesverksamma resurs av den militära karaktären finns på P7 i Revingehed. Räcker den resursen och är det den man ska förlita sig på inför kommande "extraordinära händelser" i södra Sverige?
Räddningstjänsten genomgår sitt värsta stålbad inom den operativa sidan i modern tid. I dag leds svensk räddningstjänst av en "förebyggandenoja" där visioner går före den verklighet vi lever i.
I dag skapas nollvisioner inte bara för trafiken. Olyckor accepteras inte inom kommungränser eller förbundsområden. Tyvärr inträffar olyckor och inte allt för sällan är det den mänskliga faktorn som står för orsaken. Kan vi förebygga bort denna i det enorma utvecklingssamhälle vi lever i? Är det rimligt att innan vi sett effekten av det förebyggande arbetet dra ner på räddningsstyrkorna runt om i landet? Tyvärr inträffar också olyckor på grund av väderfenomen. Vilken vision använder man sig av för att förebygga bort detta?
Det gäller nu att se över de resurser som finns och fördela den utrustning som funnits i form av bandvagnar och andra fordon som behövs vid "extraordinära händelser" så att vi som jobbar inom räddningstjänsten kan utföra de uppdrag vi i allmänhetens ögon har till uppgift att utföra nu när man lagt militären i malpåse. I det oväder som varit stod räddningstjänsten med byxorna till knäna och hade inte bättre förutsättningar att förflytta sig än de som blivit insnöade eller råkat ut för olyckor av olika slag. Är den nivån acceptabel?
Ingenting talar för att olyckorna minskar.
Hur vågar man som politiker se så snävt att man skär i fundamentet eller förstår man inte konsekvensen av vad man gör?
Henrik Persson
Brandman och ledamot i Brandmännens riksförbund, BRF syd
