Skonings- och tanklös jakt på vildsvin
Sitter i vakkojan och väntar på att vildsvinen ska dyka upp. Före jul var det regelbundna besök av två suggor med varsin kull. Totalt nio grisar.
En kulting, galt, sköt vi. Den vägde cirka 30 kilo levande. Kvar var åtta grisar.
Jag satt här ute i mellandagarna, i stillsamheten under halvmånen. Vid åttatiden började det smälla – inte bara nyårsraketer utan även studsarskott. Efter fyra smällar i närområdet gick jag hem.
Nu är det nästan fullmåne och ganska blåsigt men rätt vind. Det borde vara närmast idealiskt för vakjakt.
Ett antal rådjur söker sig till åtelplatsen – get med två kid och några ensamma djur.
Så vid tolvtiden kommer grisarna. Men det är inte som vanligt. Av suggor synd intet, i stället är det fyra små grisar som kommer. Jag känner igen en av de minsta, en nästan vit med svarta prickar. De var i den kullen förut, nu är de två.
De andra båda grisarna är större, men inte mycket större. För inte är väl en sugga plötsligt så liten? Dessutom två så små? Förklaringen är väl att de b åda är överlevare från den andra kullen och som nu tagit sig över som gruppledare.
Att jakttrycket är hårt på gris är allom känt, men inte skjuter man väl bort det kapital som ska ge framtida jakter? Att suggorna skjuts före kultingarna behöver inte ens någon kommentar…
Lars Lundquist
vid Bästekille backar
