Storregioner med kraft

Landskapsidentiteten lever kvar 350 år efter att länsindelningen infördes. Det naturligaste vore därför att bilda regionerna efter landskapsgränser – inte länsgränser! Färdiga landskapsgrupper med historisk samhörighet finns redan. Sjukvårdsområden, företag och offentlig sektors önskemål kommer och går – den regionala identiteten består.

Genom bildandet av kulturhistoriskt, folkligt förankrade regioner, får samhället stabila, starka byggstenar. Det är därför djupt olyckligt, att regionpolitikerna i Skåne och Kronoberg helt i strid med detta väljer att besluta om sammangående. Detta vittnar om synnerligen dålig känsla för vanligt folks vilja. Låt vara att det för tillfället ses som ekonomiskt fördelaktigt. Men för vem? En Skåne-Kronoberg-(Blekinge)-region är inget alternativ. Dels är olikheterna Skåne – Kronoberg för stora, dels är både den skånska och småländska identiteten stark, och i mångt och mycket motsatta. Det tättbebyggda, öppna slättlandskapet Skåne har helt annan kultur och prägel än den glesbefolkade skogsbyggden Kronoberg. Kronoberg och södra Kalmar (som kommer ’på köpet’) har sin blick riktad mot Östersjön. I Skåne riktas blicken mot sydväst. Problemen med regional obalans är redan stora nog.

Kronoberg bör istället vända blicken mot Kalmar och Jönköping, och bilda en enad Smålandsregion med starkt folkligt stöd. Skåne bör gå samman med Blekinge OCH Halland, som hör till det historiska Skåneland. Kanske någon då undrar: "Blir det inte regional obalans då med?"

- Kanske. Men det finns en STOR skillnad: Dessa landskap har en GEMENSAM IDENTITET, HISTORIA, KULTUR och SPRÅK (dialekt) med dagens Skåne. De inre skillnaderna uppvägs av inbördes samhörighetskänsla, som skapar en stark, stabil region. Med Skåne-Kronobergsregionen får man ingetdera. Däremot stora inre splittringar (till skada för Kronoberg), vilket ger en vingklippt, SVAG region.

Med ett enat Småland respektive Skåneland, får vi två starka regioner, som kan utvecklas JÄMSIDES till gagn för båda. Nuvarande förslag är alltjämt ett uttryck för den gamla tekniken "söndra och härska".

Därför uppmanar jag regionpolitikerna: Tänk långsiktigt! Fel beslut i denna fråga innebär: en svag region utan folkig legitimitet och samhörighetskänsla, med inre splittring som följd; sämre demokratiskt underlag - folk är mindre benägna att rösta till ett parlament, som inte är folkligt förankrat; och ingen möjlighet för ökat regionalt ansvar gällande undervisning (t.ex. historia och språk).

Varför då missa den extra skjuts som den regionala identiteten ger? Vad gör man när företagen en dag är borta, när sjukvården får annan administration och den offentliga sektorns önskemål ändras? Vad finns då kvar som sammanhåller? – Varken historia, kultur, identitet eller språk/dialekt? Som synes är föreslagna regionern endast ett kortsiktigt företagsekonomiskt sjukvårdsadministrativt påhitt som, om det vill sig väl, kan klara sig som svag, splittrad region en generation eller två.

Istället bör regionaliseringen ha koppling kulturhistoriska regioner som redan finns, och sen mycket lång tid funnits; detta kräver även EU – se det s.k. NUTS-systemet.

Jag förordrar:

N. NORRLAND (Lappland, Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland),

JAMTLAND (Jämtland, Härjedalen, Älvdalen och ev. Medelpad),

DALALAND (Dalarna (minus Älvdalens kommun), Gästrikland och Hälsingland),

V. GÖTALAND (V. Götaland, Bohuslän, Dalsland och Värmland),

GÖTEBORG (Storgöteborg inklusive Kungsbacka kommun bryts ut),

STOCKHOLM (Stockholms län minus Norrtlälje kommun),

SVEALAND (Uppland, Sörmland, Västmanland minus Stockholms län (förutom Norrtälje kommun),

ÖSTERGÖTLAND-NÄRKE (av samma landskap, dock Närkes historiska gränser),

SMÅLAND MED ÖARNA (Småland, Öland och Gotland)

SKÅNELAND (Skåne, Halland och Blekinge).

Det som ofta missas, är att regionerna MÅSTE ges långtgående autonomi, att Sverige ombildas till en FEDERATION efter schweizisk modell. Dagens problem att hålla ihop staten, där olika regioner drar åt olika håll, visar med all tydlighet, att centralstyrets dagar är räknade. Man KAN visserligen fortsätta, att styvnackat hålla fast vid ’enhetsstaten’ men på sikt, knappast på demokratisk väg!