Talande retorisk strategi

Svar på insändaren Kyrkokritiker med mindre ärliga avsikter (den 7 mars).

Det är noterat att Peter Burmans svar inte innehöll ett enda försök att på saklig grund besvara eller bemöta min undran kring prästgården eller den kvarts miljon som lektes bort på Irland. I stället använder han ett retoriskt grepp där han drar nytta av kyrkan som den goda institutionen för egen vinnings skull på exakt det sätt jag påtalade i min förra insändare.

Kanske hade det varit ett smartare drag att låta Lönnäng författa ännu en text om tv-serier spetsad med lite lokalpatriotism och naturromantik?

Nu får vi i stället svart på vitt serverat vilken obehaglig strategi som tillämpas i kyrkan i Simrishamn där vissa uppenbarligen har moraliskt carte blanche att agera hur de vill i kyrkans namn utan att kritiseras.

Ordvalen är tydliga. Burman, kyrkoherden och vissa av de förtroendevalda arbetar för "medmänniskan", de är gärna "frivilligarbetare" som "drivs av en övertygelse att på bästa sätt tjäna kyrkan".

Har man någon invändning mot hur det ideella och goda arbetet sköts eftersom det uppenbarligen funnits uppsåt bland vissa att göra sig en hacka på skattebetalarnas – eller medmänniskornas – bekostnad tillskrivs man automatiskt absurda egenskaper. Man blir en illvillig och mörk kraft "som inte förmått övertyga någon om sitt goda uppsåt".

Att använda sig av den här typen av argumentation blir minst sagt obehagligt när man gör det utifrån religionens polarisering mellan ont och gott. Strategin syftar endast till att skapa kortslutning, att göra problemet omöjligt att hålla en dialog kring. Jag kan dock inte påstå att jag är speciellt förvånad. Peter Burman har inget annat val än att tillämpa en sådan retorik, då skulle han, eller den så talande tyste kyrkoherden, nämligen behöva bemöta kritiken på saklig grund. Något de uppenbarligen inte har något intresse av.

Beträffande min identitet, jag är ledsen att behöva göra er besvikna men jag heter kort och gott Anna Persson. Kanske inte världens mest spännande eller exotiska namn, men det duger fint för mig. Jag är varken präst, läkare eller politiker, däremot frilansare med en del träning i argumentationsanalys.

Må vara att vi aldrig har träffats eller att jag aldrig varit aktiv i kyrkan, men det betyder inte att era förehavanden inte intresserar mig. Tvärtom. Maktmissbruk och oegentligheter i organisationer som svenska kyrkan gör mig automatiskt väldigt intresserad. Jag tycker det säger något om det klimat ni skapat på er arbetsplats att ni genast utgår från att jag är någon annan än den jag utger mig för att vara, att jag ingår i en konspiration som är ute efter er. Det är mycket intressant.

Om inte annat fungerar det som ett incitament för mig att börja gräva och skriva, vilket jag kommer att göra. Inte för att jag är ondskefull, utan för att jag värnar kyrkan som institution och inte uppskattar när den missbrukas. Speciellt inte av människor som utger sig för att förkroppsliga "godheten".

Så jag ser fram emot det där samtalet Peter Burman, det kommer en intervjuförfrågan så snart jag får tid över från mina andra uppdrag.

Anna Persson