Annons
Nyheter

Trez anhöriga har rätt till ett värdigt avslut

I ena stunden är allt som vanligt. Man tänker knappt på det man borde vara tacksam för och vårda, det är så självklart att det finns där. Inästa stund har allt gått förlorat.
Nyheter • Publicerad 18 oktober 2010

Ett samtal, ett blåljus, sedan är livet aldrig mer vad det varit.

För ett år sedan mördades 20-åriga Trez West Persson. En ung tjej som nyss hade flyttat till Malmö från föräldrahemmet i Ystad. Enastunden nyfiken, levnadsglad och på tröskeln ut i vuxenlivet. I nästa stund ihjälskjuten i en bil.

Annons

Ett år har gått sedan det oprovocerade mordet. Fortfarande har polisen inte gripit någon misstänkt. Fortfarande har familjen inte fått någotjuridiskt avslut. Fortfarande har inte Trez fått den minsta upprättelse. Frågorna "Vad hände?" och "Varför?" ekar mer än någonsin.

Vad säger det om vårt samhälle att en 20-årig flicka skjuts tills döds på öppen gata utan att gärningsmannen grips och döms? Vad sägerdet om samhällets omtanke att familjen glöms bort utan att få medmänskligt stöd att kunna ta sig igenom den nya vardagen?

Det säger rimligen att vi har misslyckats med att göra samhället så tryggt som vi alla vill och har rätt till. Bland de viktigaste personerna iTrez liv var hennes vänner. Unga vuxna som var på väg ut i det samhälle som tog deras väns liv. Deras trygghet och tilltro till samhälletoch rättssäkerheten har slagits sönder.

För att de och familjen ska kunna sörja och minnas Trez för den hon var och inte för hur hon dog behöver dödsskjutningen få ett rättsligtslut. Det kan bara ske om de som vet något om mordet träder fram och berättar. Bara då kan rättsvisa skipas.

Ända sedan vi var små har vifått lära oss att det är fult att skvallra, att man inte ska sprida rykten. Men slår man upp ordet skvallra i Svenska Akademins ordlista betyderdet också att vittna om, att berätta det man vet. Och visst måste vi våga berätta när det värsta har hänt? När någon oprovocerat har skjutitsihjäl i vårt samhälle.

Att träda fram och berätta vad man vet om det som hände den 10 oktober i fjol ger upprättelse, inte bara åt Trez och hennes familj, utanockså åt hela samhället vars trygghet har sparkats sönder.

Det är ett år sedan Trez mördades. Löpsedlar och blåljus handlar inte längre om henne. Den värsta chocken har bedarrat. Den nyavardagen har infunnit sig. Men för familjen och vännerna har chocken ersatts av ett tomrum. Vad händer nu? Hur kan vi gå vidare?

Hur hjälper vi andra i samhället Trez, familjen och vännerna på bästa sätt? Genom att inte tystna. Genom att ta ställning mot våldet ochkräva brottsofferstödjande insatser. Genom att kräva att de skyldiga grips och döms. Bara då är vi medmänniskor, bara då visar vi att vitillsammans är starka. Bara när vi inte tystnar står vi upp mot ett samhälle utan våld.

Vice ordförande i RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade/ www.rav.se
Yamile Lindgren, vice ordförande i RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons