Utan logoped ingen rehabilitering

Varje år drabbas cirka 12 000 människor i Sverige av afasi, oftast orsakad av en stroke. Afasin medför för det mesta problem med att tala, läsa, skriva eller räkna, ofta i olika kombinationer. Till detta kommer kognitiva problem som trötthet, minnessvårigheter och dålig simultankapacitet.

Att kunna kommunicera med omvärlden är ett grundläggande, basalt behov hos alla människor. Utan kommunikation blir det sociala samspelet svårt. Alltför många personer med afasi lever ett isolerat liv; ett liv utanför samhällsgemenskapen. Men det behöver inte vara så.

En möjlighet att bryta denna ofrivilliga isolering är att få behandling och träning av logoped. Dessa har kunskaper om afasi och olika metoder för att förbättra kommunikationen hos människor med afasi. De kan också bistå närstående med tekniker för att hitta ett sätt att kommunicera med make/maka. För att träningen ska ge resultat bör den vara intensiv, pågå under längre tid och upprepas efter ett tag.

I dag är det endast ett fåtal personer med afasi som får denna möjlighet. De flesta afasipatienterna får bara ett antal träningstillfällen och många erbjuds ingen logopedkontakt alls.

När man lämnar sjukhuset och inte längre är inskriven som patient får de närstående kämpa hårt för de sina om man ska få träning hos logoped.

Hur kommer det sig att situationen är på detta vis?

För det första prioriterar inte politiker och beslutsfattare afasivård och rehabilitering. Det innebär att man inte satsar på tillräckligt många logopedtjänster inom kommuner och landsting. Förmodligen grundar detta sig på att man inte har tillräckliga kunskaper om och erfarenhet av afasi. Man ser inte människan i ett helhetsperspektiv där kommunikationen utgör en förutsättning för ett socialt, aktivt liv.

Det finns således för få logopeder! Enligt Socialstyrelsens statistik fanns det 1 317 logopeder 2006, varav 1 243 var kvinnor – många arbetade deltid. De allra flesta arbetade inom hälso- och sjukvården och blott ett fåtal inom den kommunala omsorgen. Av dessa 1 317 var tyvärr alltför få specialinriktade mot afasi.

Resultat blir att människor med afasi riskerar att få en undermålig kommunikativ rehabilitering – en insats som man enligt hälso- och sjukvårdslagen har rätt till. Det är alldeles för så med afasi som får en rehabiliteringsplan när de skrivs ut från sjukhusen. En rehabiliteringsplan som är upprättad av sjukvårdspersonal gemensamt med patient och närstående.

Kanske beror detta på att afasi inte registreras som en egen diagnos inom hälso- och sjukvården.

Det borde vara självklart för alla människor som drabbats av afasi att få en adekvat kommunikativ rehabilitering så att risken att bli isolerad undanröjs. För att detta ska kunna bli möjligt krävs det bättre kunskaper om afasi, flerlogopeder och fler logopedtjänster.

Politikerna i såväl landstinget som på kommunal nivå måste ta sitt fulla ansvar för denna utsatta och isolerade grupp.

Afasiföreningen Österlen med omnejd

Tommy Wahlberg

Ordförande