Varför klaga på regeringen?
Det finns tillfällen då jag funderar över hur människor tänker och hur de reagerar.
Vi gick till valurnorna den 17 september. Dessförinnan, vid flera tillfällen, aviserade borgerligheten vad de skulle göra, om de vann valet.
Förändringar i bland annat a-kassan. Det kunde inte finnas något tvivel på vad som komma skulle, om det blev ett regeringsskifte.
Göran Persson, får man tycka vad man vill om, men han varnade för de förändringar som alliansen skulle genomföra, även om budskapet om jobb politiken näst intill uteblev från socialdemokratiskt håll.
Vad var det då som hände? Tog väljarna inte Alliansens "skarpa" förslag på allvar? Om så är fallet, varför klagas det så högljutt nu? Var det inte det här många röstade på?
Är det inte lite väl sent att agera nu, när förslagen håller på att bli verklighet.
Även jag har många gånger kritiserat socialdemokratin i många frågor. Det måste vara en självklarhet och en rättighet som varje människa har i ett demokratiskt land och också i ett parti. Men att från det, på valdagen, gå och rösta på ett borgerligt parti står mig främmande.
Så varför klaga nu när det är för sent. Nu får vi under fyra år framåt se frukten av vad alliansen menade med "det nya arbetarpartiet".
Måste man vara född någon gång under den första delen av förra århundradet för att förstå att ett borgerligt parti inte kan bli ett arbetarparti.
Att försvara vår välfärd som generationer har byggt upp i form av olika försäkringar ska inte betraktas och oförskämt kallas för bidrag.
Dessa försäkringar ska vara en trygghet om det händer något under vår arbetslivstid.
Fusk – att utnyttja försäkringarna på felaktigt sätt – ska naturligtvis beivras.
Åke Johnson
