14-åringen berättar om misshandeln och hoten

–Jag hade tänkt gå förbi dom när det small. Jag försökte springa därifrån men dom hann ifatt mig, berättar 14-åringen med låg röst. Vi sitter med honom, hans mamma och hans bäste kompis och pratar om händelserna natten den 4 mars.

Pojken hade hälsat på hos sin bror och lagt sig för att sova. Men han kunde inte somna så han steg upp, klädde på sig och började gå hemåt. På Österportstorg fick 17-åringen och 18-åringen syn på honom. Mardrömmen började.

Under den halvtimmeslånga misshandeln fick 14-åringen bland annat vänster arm avsparkad när han låg i fosterställning på marken, näsan knäckt av ett knytnävsslag och ett djupt sår av ett rakblad i höger arm. – Flera gånger trodde jag att jag skulle dö, säger 14-åringen. Trots dödsångesten kämpade han för livet och försökte dra ut på tiden så mycket som möjligt.

När han överlämnat sin plånbok och ungdomarna ville ha mer pengar, sa han därför att han hade ett bankomatkort med lite pengar på.

– Det gjorde jag för att jag hoppades att någon skulle se vad som hände. När dom tog med mig längs gågatan och vi passerade huset där en annan av mina bröder ville jag ropa på honom. Men jag vågade inte, berättar pojken. På gågatan fick han lämna sin jacka till en av ungdomarna och använda sin tröja till att torka bort blod i ansiktet med. På överkroppen hade han bara en t-shirt denna natt då det var 11-12 grader kallt.

– När dom högg mig med rakbladet så kändes detta inte så mycket eftersom jag då var så nerkyld. Den brutna armen gjorde mer ont, konstaterar 14-åringen.

När ungdomarna efter en halvtimmes våld och hot om våld släppte honom fri sprang han hem. Polis kontaktades och pojken åkte med sin mamma till Ystads lasarett för att få skadorna omsedda. – De första nätterna efter misshandeln hade jag jättesvårt att sova, minns 14-åringen. Han fick troligtvis en chock av misshandeln och de dödshot som han fick utstå och skickades till BUP, alltså barn- och ungdomspsykiatrikn.

–Fast att prata är inte min grej. Jag tror jag kan klara det här själv, säger 14-åringen bestämt.

– Jag var och hälsade på en släktning i Tjeckien och det var väldigt bra. För där fick jag lite avstånd till Ystad och till det som har hänt, konstaterar 14-åringen.

Både han, mamman och kompisen undrar varför gav ungdomarna sig på honom och varförde inte lät honom gå när direkt överlämnade sin plånbok till dem? Viktiga frågor som dock lär förbli obesvarade även i framtiden.

Per Sjöberg

0411-55 78 47

per.sjoberg@allehandasyd.se