200 drogberoende söker hjälp årligen
Elin, den unga kvinna som vi berättade om i YA i går, är i dag nykter efter flera års missbruk. Hon är tacksam för det stöd och den hjälp hon har fått, både av föräldrar, vänner och socialsekreterare. Men hon tror att vissa saker skulle kunna bli bättre. Hon berättar om vänner som inte fått något rakt besked om huruvida de ska få behandling eller inte, utan bollats fram och tillbaka. - Man får olika bud hela tiden. Det ska göras en utredning och det går flera månader utan att det händer någonting, säger Elin. - Så här ska det inte gå till, som den här personen beskriver det, säger Thomas Flinck. Han tror att kontakten med Rådgivningsbyrån eventuellt kan upplevas så till en början, innan man är eniga om vad som måste göras. - Det är en process. Och vi är inte alltid ense när det gäller bedömningen av hjälpbehovet, säger Thomas Flinck. Inger Vighagen och Thomas Flinck arbetar med missbrukare på Rådgivningsbyrån. Bild: Mark Hanlon" BORDER="0"Inger Vighagen och Thomas Flinck arbetar med missbrukare på Rådgivningsbyrån. Bild: Mark Hanlon För att få en samlad bild av någons hjälpbehov görs en utredning. Den ska max ta 2-3 månader. Både föräldrar, och den missbrukande själv, kan vända sig till Rådgivningsbyrån. Om missbrukaren själv inte vill ha hjälp försöker socialsekreterarna stötta föräldrarna och ha kontakt med den unges skola. - Får vi veta att en 16-åring röker hasch släpper vi inte honom eller henne, utan vi jobbar med föräldrarna, säger Flinck. Under ett år vänder sig 200-240 missbrukare till Rådgivningsbyrån. 30-40 av dem är unga, under 25 år. Av dem är det bara ett fåtal som skickas till behandlingshem. Att skicka i väg någon kan kosta stora pengar. - Men du får inte avslag för att budgettaket är nått, betonar Thomas Flinck. Det är socialtjänstlagen som styr om man får behandling och ett avslag går numera att överklaga. De som inte skickas till behandlingshem får hjälp inom kommunen. Rådgivningsbyrån kan erbjuda samtalshjälp, sjukvårdskontakt för avgiftning, drogprov och sysselsättning. - Ibland kanske man inte bör åka till behandlingshem. Ibland kanske det är bättre att lösa det på hemmaplan, säger Thomas Flinck, som menar att en del försöker fly från sina problem. Elin upplever att hon och hennes föräldrar fick kämpa för att hon skulle få komma på behandlingshem. - En stor grej jag känt är, att är du själv själv har du inte mycket chans om du inte är så stark att du kan ta de här dusterna, säger hon. - Upplever man det så är det något vi får fundera på när man lägger upp jobbet, säger Thomas Flinck. Elin vill inte skylla på socialsekreterarna, som hon tror gör sitt bästa, utan tror att problemen finns högre upp och ibland handlar om ekonomi. - Det är kommuner och socialsekreterare som avgör människors liv. Och det är stor skillnad mellan olika kommuner. De har olika mycket pengar till behandling, säger hon. Thomas Flinck håller med. Ystad är den kommun i sydöstra Skåne som skickar flest till behandling. - Men situationen ser lite annorlunda ut i andra kommuner omkring oss. Utifrån brukarens perspektiv är det fel. Man ska kunna få hjälp oavsett var man bor, säger han. Enligt Elin måste man vara drogfri en tid innan man kan få behandling, vilket lätt kan bli ett Moment 22. Men det stämmer inte enligt Thomas Flinck. - Men man måste visa sig motiverad genom att vara nykter, säger han. Detta kollas inte genom drogtester, men missbrukaren ska vara klar i huvudet. - Vi vill nog att du är lite samlad, så att det går att ha samtal med dig. Den som inte klarar detta kan skickas på avgiftning. Behovet av hjälp är inte slut efter att man blivit nykter. När Elin kom ut från behandlingshemmet stod hon utan bostad. Hon kände det som om hon inte fick en chans att komma tillbaka. Och socialen kunde inte hjälpa henne. Förvaltningen har inga lägenheter. - Problemet är jättestort. Det är sådan bostadsbrist, säger Inger Vighagen, socialsekreterare. - Det är marknaden som styr, inflikar Thomas Flinck. Ett problem som Elin ser är att man inte kan tvinga någon att gå exempelvis till Rådgivningsbyrån. Hur man ska lösa problemet vet hon inte, men hon tror att det är bra om samhället sätter tydliga gränser. - Det låter kanske hårt, men det som får en att sluta är att man drabbas av så mycket konsekvenser att man inte längre kan förneka att det går åt helvete, säger hon. - Ju längre konsekvenserna dröjer, desto längre hinner det gå. I allvarliga fall, där en person riskerar sin eller andras liv och hälsa, kan myndigheterna med tvång ta in en person på ett LVM- eller LVU-hem enligt Lagen om vård av missbrukare (LVM) eller Lagen om vård av ungdomar (LVU). Enligt Elin finns det mycket knark på LVM-hemmen, som hon beskriver som fängelser. Det senare tror inte Thomas Flinck är något som gäller generellt. Men att man i början tas in under tvång stämmer. - LVM är ju en nödlag. Då gäller det bara att slå på bromsen för fulla muggar. Tanken är att den omhändertagne ska komma till sans och bli nykter, så att man sedan kan diskutera åtgärder, säger han. Sammantaget ger Elin betyget "både och" till Rådgivningsbyrån. - De har ju räddat mångas liv, men i vissa fall hade det varit bra om de kunde kringgå all byråkrati och regler och pengasnack och bara fånga upp den lilla människan. Fotnot: Elin är ett fingerat namn.
