Albin Hane: Albin Hane: Under Trump har vi vant oss vid galenskapen
Klockan börjar närma sig läggdags och jag befinner mig på mitt gamla pojkrum. Det regnar utanför mitt fönster, det känns som att det alltid är två plusgrader och blåsigt i Ystad såhär års. Onsdagen den 6 januari 2021 har tett sig likt vilken röd dag som helst; Blockbuster på tv, läsning, korsord och middag med familjen. Jag nås då av ett par små, om än världsomvändande, notiser på min telefon. Allt annat stannar upp.
I USA har presidenten uppmanat anhängare att ta saken i egna händer och marschera mot kongressen och Capitol Hill. Valet är korrupt och har stulits från dem, sägs det. Den förlorande sidan känner att makten börjat glida ur deras händer, har slagits av av panik och försöker likt en djupt förälskad greppa tag i det sista som finns kvar i det annars sönder-ruttnade förhållandet.
Vad väljer de att göra? Det mest självklara, enligt de själva; storma Kapitolium och stoppa rösträkningen. Är det revolution i luften? Knappast. Det är snarare en attack mot allt det vi byggt vårt samhälle på. En attack mot demokratin.
”Stormningen av Kapitolium blir pricken över i:et. Nu kan det inte bli mer galet.”Albin Hane, Ystad.
En del av mig kokar av vrede, en annan är inte ens förvånad. ”Hur kan man låta något sånt här ske på amerikansk mark?” möts i min hjärna av ”Det är klart att någonting sånt här ska hända på amerikansk mark.”
Under president Trumps ämbetsperiod har vi vant oss vid kaoset, vid tweetarna och vid galenskapen. Att musikgrupper kan skriva protestsånger sprängfyllda med sexistiska, vulgära och förnedrande citat direkt hämtade från mannen i röd slips känns på något sätt för enkelt. Att det sedan har eskalerat efter valförlusten är ett tecken på desperation, och stormningen av Kapitolium blir pricken över i:et. Nu kan det inte bli mer galet.
Det är intressant hur ett händelseförlopp på bara några ynka sekunder kan få en hel värld att stanna upp och dessutom sätta sådana stora spår i historien att vi till långt senare kommer prata om det. Mitt första klara minne av något liknande hittar jag i kvällen för terrorattackerna i Paris 2015, då jag och mina polare på sekunder gick från att spela tv-spel till att slaviskt följa nyhetsrapporterna. Allt annat runt omkring pausades och kvar fanns bara en sak, ett enda fokus.
Gör din röst hörd!
Har du också ett ämne eller en fråga som du brinner för? Vill du skriva en gästkrönika för Ung i YA?
Mejla eller ta kontakt via Instagram.
Alla artiklar från Ung i YA hittar du här!
Den 6:e januari 2021 upplevde jag samma sak. Vi formas av dessa ögonblick, inte bara som individer utan också som kollektiv grupp. Det har hänt förut, det händer och kommer fortsätta att hända, så länge vi låter samhället tugga på.
Självklart finns det en rad bakomliggande orsaker till varför detta sker, sådant som fått gro under en längre tid. Inget samhälle kan bara vakna upp en dag och kollektivt få för sig att storma sitt politiska nav. Dessutom är protester i sig inget negativt, varje människa har en åsikt som vi måste värna om och låta höras, så länge det sker på ett fredligt och respektfullt sätt. Det stora problemet uppkommer däremot i faktumet att protestanterna med sin våldsamma stormning stoppar en mekanism som i grund och botten ger dem möjligheten att protestera – och dessutom kväver en annan del av befolkningens åsikt.
Jag är ingen person med stor kunskap inom det politiska. Däremot vet jag att det som hände den 6:e januari 2021 i Washington DC kommer att gå till historien, och att min generation kommer formas av det. Det är upp till oss att bestämma hur, så måtte vi dra lärdom av det och göra rätt.
Albin Hane, 20 år
