Maja Ljung: Allt som finns där finns här
Vi kom hem lite darriga från semestern, eller i alla fall jag. Utanför Köpenhamn hade vi hamnat i en bilkö och sett en totalförstörd bil och hört och sett räddningstjänsten i skytteltrafik. Jag satt i baksätet på vår lilla bil och bad om att personerna som färdats i den kvaddade bilen – och i den andra också, som såg illa ut – skulle klara sig levande. Jag skrollade danska tidningar som en galning.
Samtidigt plingade det till i mobilen av pushnotiser om en skjutning i Skurup. Den som skulle följas av en till, en dödlig.
Någon vecka efter hemfärden är jag på föräldramöte i en fullsatt aula på en grundskola i Ystad. Efter informativa och mjukt peppande samlingar med solbrända lärare och föräldrar ute i klassrummen, samlas alla i aulan. Aulan, som fyllts av shower och diverse informationsmöten för oss föräldrar och mycket, mycket mer för alla skolelever. I tolv år har jag varit på möten där.
Den här terminsstarten var det en annan stämning inuti mig, och säkert hos många andra. Några mil (cirka 25 kilometer) bort hade en ung kille skjutit en man som var hemma i sin bostad, till döds.
På föräldramötet är det den vanliga uppställningen: Rektorn, syv – och fältgruppen från socialtjänsten. Längst ute bland talarna står en uniformerad polis och stampar. Han lyssnar och spanar ut över oss medan vi får information om prao, gymnasieval och hur viktigt det är att ungdomarna sover många timmar per natt.
Fältgruppen pratar om att vi föräldrar inte ska langa, och att de unga ska stå emot grupptryck. De pratar om becknarväskor, att det är en accessoar som är hämtad från knarkförsäljningen och att den blir cool i de kulturella uttryck som de unga tar del av.
”Han säger med ett slags otålighet i rösten att vi måste förstå att det är allvar. Att vi inte är fredade för att vi bor i Ystad.”
Och det måste ju också sägas: också vi vuxna tar del av de kulturella uttryck som gör estetik och coolhet av det vidrigaste våldet och de värsta drogerna. I alla fall jag har en lista med streamingtips på kylskåpet, och vad står det på den listan? Gissa mängden kriminalserier! Serierna är glorifierande av gangsters, även om producenter och regissörer alltid säger att de inte vill bidra till det. Vi tittare dras till det som flugor, med våra lite kallare vuxenhjärnor. De med yngre hjärnor... är dem som vi ska ta hand om.
Ungefär där är jag i tankarna när kommunpolis Patric Nihlén kliver fram på föräldramötet och nästan avbryter fältgruppens representanter. Han säger med ett slags otålighet i rösten att vi måste förstå att det är allvar. Att vi inte är fredade för att vi bor i Ystad.
”Allt som finns där, finns här i Ystad”, säger han och sveper runt med armarna.
Skolans aula är knökfull. Varje rad är full av föräldrar och skolpersonal och dörren ut i den varma sommarkvällen står öppen, som den alltid gör när det är möte där. Inom en radie av några gator, parker och korsningar bor alla de som mina barn umgås med eller har umgåtts med.
Jag blir ännu darrigare. Nihlén är långt ifrån långrandig, han är föräldramötets skarpast lysande inslag. Kanske har han också haft en darrig avslutning på sommaren.
Han säger också att vi inte ska vara rädda, men vaksamma.
Knark, hot, springpojkar, utanförskap, gäng och lockelser om större pengar. Becknarväskor, önskningar om att vara cool, att vara någon, finns också här – i Ystad. Varför skulle det inte göra det?
