Alba Mogensen: Är du född mellan 95–05 och orolig för ekonomin? Då är du nog bara bortskämd

För, aldrig förr har ett paket smör varit såhär dyrt. 68 kronor kostar ett paket ekologiskt Bregott just nu i min mataffär. Eller nu ljög jag – ett paket smör har aldrig förr varit såhär dyrt, i mitt liv.

Gudarna ska veta att det varit värre förut, både när det gäller matpriser, inflation och hög ränta. Det här budskapet har jag fått både från ekonomer, äldre familjevänner och forskare de senaste veckorna. Logiken lyder: ”Du får inte klaga, för det har varit ännu värre tidigare”.

Kort sagt: Som ung under 30 är jag egentligen bara bortskämd med låga räntor och matpriser, och blind för hur det varit tidigare. Att klaga på en ansträngd ekonomi idag är historielöst.

– Jojo, men när jag köpte den här huset låg räntan på 11 procent, sa en familjemedlem överslätande efter att jag kommenterat inflationen och matpriserna för några veckor sen.

Hen suckade.

– Och maten var också mycket dyr. Men, det minns ni unga ingenting av.

Hen hade rätt på båda punkterna. Räntan låg faktiskt på 11 procent på 70-talet när huset i fråga köptes. Idag ligger den på runt 4. Och visst är det fullständigt orimligt att mat från andra sidan världen ständigt, oavsett årstid, finns i våra matbutiker för – tidigare – billiga priser. Trots det får jag erkänna mig provocerad.

För oss under 30 då, när ska vår trygghet komma? Ska vi nu tyst stoppa undan drömmen om en egen bostadsrätt, och aktivera en känsla av tacksamhet eftersom det faktiskt varit värre förut?

Jag är långt ifrån en av de som drabbats mest av matpriser som skjutit i höjden, ökad inflation och höga räntor. Värst drabbade är människor utan varken statliga eller sociala skyddsnät i Sverige, med många barn. Men det är svårt att vara ung vuxen idag och få den trygghet som många drömmer om, den som påstår annat har inte koll.

Att då få oron tystad mer argumentet som ”Det har varit sämre förut” gör mig matt.

Må så vara att den låga räntan inte varit hållbar, och att många borde ha tagit höjd för ökade levnadskostnader. Men, det kan inte vara upp till oss unga att slå larm om ett system som satts igång av en äldre generation. Som ung vuxen anammar man den värld som står till buds. Både dess sötma – så som den goda ekonomin – och dess brister – så som ett klimat i katastrofläge och en otrygg arbets- och bostadsmarknad.

Och här finns nog kärnan till min irritation: Den otrygg arbets- och bostadsmarknad vi under 30 fötts in i.

Sedan jag började jobba som 21-åring har jag haft tio olika jobb och lika många lägenheter. Alla har varit vikariat, nästan alla boenden andrahandskontrakt. Att jag nu, som snart trettioåring, har ett fast jobb på sextio procent har fått mina föräldrar att blir tårögda mer än en gång. Nästan alla i min närhet har haft det på liknande sätt med korta jobb här och där. Aldrig förr har mängden så kallade gig jobb varit så många som idag, och otryggheten för unga på arbetsmarknaden lika stor.

För några månader engagerade jag mig för första gången i min pension. Expertens bästa tips var: 1. Ha hög lön. 2. Jobba 30 år på samma arbetsplats. Förundrad gick jag från mötet och tänkte på mina tio vikariat, min första lön på 22 tusen och alla de andrahandskontrakt jag flyttat runt mellan.

Och i mig ekade frågan: Hur kan vi födda mellan 95 och 05 få trygghet när arbetsmarknaden ser ut såhär? Och hur kan oron, och sorgen, över en ekonomi nu i fritt fall tas för bortskämt klagande?

Herregud, inte är det väl så konstigt att ett paket Bregott för 68 kronor stressar, oavsett vad det kostat förut.