Berättelsen om tjejen som inte fick måla naglarna

Han skäller ut tjejen. Kallar henne miljöförstörare och annat än mindre smickrande. Hon ber om ursäkt och stoppar ner nagellacket i väskan.

Han är inte nöjd: "Du stinker, stick".

Jag försvarar lite försiktigt tjejen, hon har ju slutat att måla naglarna. Hon reser sig samtidigt upp och rusar iväg.

Lugnet lägrar sig. Men mannen som går igång på nagellackslukt sitter och muttrar och försöker få sympati från en kvinnlig bekant bredvid honom.

Jag känner igen killen svagt. Han är en sådan som man har sett på stan lite för mycket, men som verkar ha ordnat upp saker och ting. En medelålders före detta flummare.

Då plötsligt kommer en ung kille som suttit längre bort i kupén och spänner blicken i den luktkänslige. Den unge killens budskap är kristallklart: Egentligen är min kupégranne värd ett kok stryk - men det får vara för den här gången.

Fd flummaren försvarar sig och muttrar lite hotfullt - fast han är påfallande defensiv. Han undrar säkert som jag - är den unge killen mästare i karate eller medlem i någon huliganfirma? Vad gör att han så utan tvekan och med stor pondus ställer sig på tjejens sida? Kanske är han bara begåvad med en generös dos civilkurage. Läslugnet i kupén lägrar sig igen.

Men en liten stund senare är det dags igen. Då har den unge killen hämtat tjejen med nagellacken. Hon gråter och snyftar. Hon är mycket yngre än vad jag trodde, kanske 16 eller 17 år.

"Se vad du har gjort?"säger den unge mannen och spänner blicken i sin antagonist. "Det är tur för dig att vi inte ska gå av vid samma station".

Nu är luktmannen tyst. Helt tyst. Han ber faktiskt om ursäkt. En liten stund senare är tåget framme.

Vem har sagt att det är tråkigt att åka kollektivt?