Biståndsarbetaren sadlade om och satsade på cirkus

Vad gör man efter man blivit folkpensionär? Det var frågan som hann upp Jan Hodann en dag. För honom blev svaret en utbildning i scenisk hästkonst på cirkusskolan Zin-Lit i Fredriksberg i utkanten av Ystad.

- Ja du, 68 år, vad gör man egentligen sen? Golf tilltalar mig inte och simma över Engelska kanalen skulle jag aldrig fixa. Men hästar känns som att jag kan klara. Det ska nog fan gå, säger Jan Hodann.

Efter att i många år arbetat nära motståndsrörelser i världens oroliga hörn - Burma, Sydafrika, Aceh-provinsen i Indonesien - har Jan Hodann lämnat biståndsarbetet på Olof Palme Internationella Center i Stockholm och flyttat till södra Skåne för att utveckla samspelet med sina två hästar.

Det är fredag eftermiddag och veckans träning är avklarad. Jan Hodann går ut i hagen intill skolbyggnaden och kallar till sig sina två lusitanohästar, nioåriga Sino som är svart och tioåriga Rapé som är vit. Valackerna hör visslingen men gör sig ingen brådska utan lunkar stilla fram till Jan. - Sino har ett förflutet som tjurfäktningshäst i Portugal. Han är faktiskt otroligt snabb i vändningarna, säger Jan Hodann utan att släppa blicken från sin häst.

Det dammar om varje klappning på djurets hals och Sino besvarar ömhetsbetygelsen med att lekfullt buffa sin mule i Jans bröst.

- Det här är första gången som jag gör något bara för mig själv, något jag tycker är rasande roligt. Inga hustrur eller små barn att ta hänsyn till. Ett helt år på mig att koncentrera mig på min kommunikation med hästarna.

Alla Jan Hodanns fem barn har ridit. När de blev vuxna och flyttade hemifrån tog han själv upp intresset och lärde sig rida när han var 55.

- Det tog ett par år att verkligen komma in i det. Jag gick en massa kurser och jag förstod att det inte bara finns ett sätt att lösa problem med hästar, det finns många sätt. Till slut lånade jag en häst och träffade en bra tränare i barockridning, som är en äldre mer ursprunglig ridteknik. Sen köpte jag Sino och Rapé.

Precis som stuntskolan, en annan utbildning som körs parallellt på Zin-Lit, så är scenisk hästkonst även inriktad på filmarbete. Det innebär att Jan Hodann bland annat ska lära sig rida i full galopp, låtsasskjuta med ett gevär och sedan falla av i full fart.

- Det ska nog gå bra. Det svåra blir väl att inte slå ihjäl sig, säger Jan Hodann. Att den ettåriga kursen i scenisk hästkonst är inriktad på kommunikation med hästen är vad som lockade Jan Hodann. Vanliga ridskolor är han färdig med.

- På ridskolorna får du lära dig ett sätt att få hästen att gå framåt, men det har ju väldigt lite med kommunikation att göra, säger Jan och kisar mot solen på ett sätt som, för ett ögonblick, gör att han på pricken liknar Clint Eastwood. Men det känns opassande att kommentera.

Det första mötet med en häst som Jan Hodann kan minnas är sophästen. Sopgubben som körde i Jans familjs kvarter i Stockholm på 40-talet kom nämligen med häst och vagn.

- Hästen kom samma tid varje dag. Gubben sopade gatorna och skyfflade upp skiten i kärran. Jag brukade få åka med på en bräda bak på kärran upp för den branta backen till folkskolan när jag var sju-åtta år.

Somrarna under skoltiden tillbringade Jan Hodann ofta i Jämtland. Där blev han satt att passa skogsarbetarnas timmerhästar. Då någon gång föddes drömmen om att bli lantbrukare. Det skulle dock inte bli Stockholmspojkens öde, men intresset för hästar har han aldrig släppt.ºº

Jan Hodann plockar upp sitt tandskydd ur bakfickan innan han sätter sig ner vid ridhusväggen för att ta en kopp kaffe i solskenet.

- Bäst att ha ett sånt här om man får på käften på riktigt när vi tränar.

På schemat står såväl boxning och aikido som den israeliska kampsporten krav maga. Flera lektioner har Jan Hodann och hans enda klasskamrat Kristina Elverljung, 28, tillsammans med eleverna på stunt- och cirkusutbildningarna på Zin-Lit.

För mer än 50 år sedan tränade Jan själv judo, och var under en tid en hyggligt duktig friidrottare och fäktare. Det märks på Jan Hodanns kroppsbyggnad. Överkroppen är bred och underarmar starka, men magen putar ut under t-tröjan.

- 90 kilo, suckar Jan. Eller kanske 88 efter den här veckan. Att gå den här utbildningen är fysiskt mycket tufft, det måste jag erkänna. Att jag var duktig i friidrott en gång i tiden är fullständigt värdelös information i dag. Värmen i eftermiddagssolen minner om att det inte var så länge sedan som sommaren gick i kvav. Plötsligt sätter Jan Hodann ner kaffekoppen med en smäll och säger:

- Jag kunde inte drömma om att jag inte längre kan slå en kullerbytta! Hade ingen aning om hur stel jag blivit. Det var faktiskt chockartat att inse hur långt ifrån jag var den fysiska form som jag trodde jag hade, att inse hur mycket som försvunnit. Det blir den stora utmaningen för mig, att se hur mycket den här kroppen klarar. Så kom tillbaka om ett år så får vi se om jag fortfarande faller som en planka.

Han tröstar sig med att han är van vid att arbeta med långsiktiga mål från sina år inom biståndsrörelsen.

- Skulle jag varit otålig hade jag nog redan åkt härifrån.

I 20 år har Jan Hodann arbetat för det Sida-finansierade Olof Palmes internationella center. Han är bland annat en av Sveriges få experter på Burma och motståndsrörelsen där. Arbetet på Palmecentret där han agerar mentor för en ny generation av biståndsarbetare har han kvar, men det här året är han tjänstledig. - Jag får ibland höra saker i stil med "Gud vad du har varit med om saker". Jo, men så är jag också 68 år. Vi fyrtiotalister har ju varit med om en helvetes resa, men jag undrar vart alla tog vägen. Var finns alla fyrtiotalister som bloggar? Jag skulle vilja se fler i min generation som bloggar. Vi har en hel del att berätta. Det är ju för fan många som inte vet vad en trådbuss var för något, säger Jan och höjer överdrivet på ögonbrynen i fejkad överraskning.

I sin egen blogg skriver han i presentationen: "Jag brukar skoja om mig själv när nån frågar varifrån jag kommer. Född i Stockholm, och är son till en tysk far och österrikisk mor och hade ett mexikanskt pass. Sen blir det inte fler frågor."

Jan Hodann har inte problem att tala om sig själv men, utifrån en intervjuares perspektiv, går det inte av sig självt. För att få svar får man ställa frågor. Och Jan försöker också få in mig på ett annat spår och även intervjua de andra eleverna på Zin-Lit - en ödmjukhet som passar en erfaren biståndsarbetare och mentor.

- De är jätteduktiga, superambitiösa, och de måste låna pengar för att plugga här. Jag har ju min pension så jag är lyckligt lottad. Jag brukar säga att jag har bättre ekonomiska förutsättningar än mina kursare och de har bättre fysiska förutsättningar att överleva. När Jan Hodann får frågan vad han ska använda sin utbildning till så sitter han tyst i flera lugna andetag.

- Mitt mål är att bli så duktig att jag ska kunna ge tillbaka något av allt det som jag lärt och allt kul jag haft. Att lära ut att man inte måste rida på det sätt som ridskolorna visar, hjälpa till att visa hur hästar funkar. Kanske i formen av ett företag, men det är inte tanken att jag ska tjäna pengar på det här. Det är klart att jag kanske kan bli engagerad av ett stort cirkusföretag... Men å andra sidan, kanske inte.

Efter att ha haft hela världen som arbetsfält ligger det kanske nära till hands att undra om Jan Hodann inte riskerar att bli uttråkad i Ystad.

- Nej för fan! Jag har rest färdigt.

När vi skiljs åt vid hästhagen kommer jag att tänka på författaren Manuel Vàsquez Montalbáns ord: "Han är en stadig man med resenärens ironiska blick".

Det känns som att Jan Hodann har en resa kvar att göra.