En av Sveriges absolut populäraste ostar har sitt ursprung utanför Ystad. Den klassiska Herrgårdsosten skapades en gång i tiden ute på Marsvinsholms slott. Historien sträcker sig ända tillbaka till 1786 när greve Eric Ruuth lät anställa en schweizisk ostmästare på godsets mejeri. Uppdraget var att försöka ta fram en svensk variant av schweizerosten. Den svenska mjölken och klimatet gjorde dock att den inte fick samma konsistens eller arom som den schweiziska förlagan. Resultatet blev Ruuthsboost.

Det var först när mejerskan Kristina Löfgren ungefär hundra år senare vidareutvecklade tillverkningsmetoden som osten kom att få sitt riktiga genomslag. Hon hade lärt sig den “ruuthska” metoden och förfinade och skapade föregångaren till vad vi idag känner till som Herrgård.

Under några år salufördes en Herrgård under namnet Marsvinsholm som en form av hyllning till ostens ursprung.

– Det var en premiumost som vi lade ner ett gediget arbete på att marknadsföra. Vi jobbade med historien kring den och byggde upp en myt kring osten, säger Stefan Andersson som är ansvarig för Skånemejeriets anläggning för osttillverkning i Kristianstad.

Han kan inte ange något exakt startår för Marsvinsholmsosten, men den dök upp någon gång i slutet av 1990-talet och fanns i produktion fram till omkring 2010. Den tillverkades under en period när Skånemejeriet hade ett samarbete med Milko genom Ostkompaniet.

– Herrgård är tillsammans med Präst och Grevé de de tre svenska ostklassikerna. Marsvinsholm var då premiumvarianten av Herrgård, Allerum för Präst och vår bästa Grevé hette Hälsinge Grevé, säger Stefan Andersson.

När Ostkompaniet upphörde såg Skånemejeriet över sina varumärken och de valde att samla alla sina lagrade ostklassiker i premiumsegementet under varumärket Allerum.

– Där har vi numera motsvarande variant av Herrgård som Marsvinsholm fast nu har vi snäppat upp kvaliteten ännu mer. Det är bara de ostarna som ostmästaren bedömer vara bäst som väljs ut för extra lagring, säger Stefan Andersson.

Ett företag som har satt i system att döpa sina produkter till svenska ortsnamn är Ikea. Av någon anledning tycks sydöstskånska orter förknippas med lampor och lyktor. Namnen har dock i vissa fall återanvänts. Tomelilla var förr en soffa, nu är det en rektangulär bordslampa med aluminiumfot. Skurup och Simrishamn har fått ge namn åt varsin lampserie och Borrby har fått ge namn åt en lykta. Det finns ytterligare produkter i möbeljättens sortiment med anknytning till sydost, till exempel en soffa som heter Kivik och en spegel som heter Almaröd.

Historien om Vollsjötoffeln tar sin början under inledningen av förra seklet. Verksamheten startades av Lars Persson som hade byggt ett hus på Storgatan 36 i Vollsjö 1907. Här tillverkades tofflor för fullt och 1916 hade företaget 15 anställda. Affärerna verkade gå bra men bara ett år senare, i september 1917, brann fabriken – som var byggd i trä – ner till grunden. Boningshuset och garveriet klarade sig, och står kvar än i dag.

Lars Persson valde att lämna sin hemby efter branden. En gammal kvarn i norra Skåne, vid Tormestorpsån, var till salu – och där byggde han en ny fabrik. Men bygget blev så dyrt att företaget gick i konkurs samma år. Då tog borgensmännen över – bland annat grosshandlaren Björk från Vollsjö.

Och tillverkningen fortsatte under namnet Vollsjö Trätoffelfabrik – trots att fabriken låg i byn Nösdala söder om Hässleholm. Här blev den kvar, och så småningom moderniserades både skomodeller och tillverkning. Under 1970-talet hade Vollsjötofflan sin storhetstid – då tillverkades 30 000 nya tofflor varje vecka.

Men i början av 1980-talet tog det slut på Nösdala-eran. Men helt dog inte Vollsjötofflan. Företaget försatte sig självt i konkurs och såldes exekutivt till en annan fabrik i Holje utanför Olofström, som beslöt att behålla varumärket. Men 1992 hade den sista Vollsjötofflan lämnat fabriken. Men den som letar kan fortfarande hitta tofflor i modeller som heter Vollsjö, varifrån dessa kommer har vi dock inte kunnat bringa klarhet i.

Smedstorp Snickeri grundades 1945 som ett möbelsnickeri. Redan då handlade om tillverkning av kök för hand. Produktionen har utvecklats sedan dess, men det är fortfarande fokus på måttbeställda kök.

Huvudkontoret finns fortfarande i Smedstorp, men en del av tillverkningen har flyttats till Litauen. Förra året omsatte bolaget nästan 44 miljoner kronor och hade cirka 20 anställda. Den lokala anknytningen syns också i namnet på flera av deras designlinjer. Där hittar vi till exempel Kivik, Glimminge, Brantevik, Ystad och Högestad.

I Gärsnäs har det snickrats möbler sedan 1893. Företaget tillverkade till en början stilmöbler för skånska hem. Virket hämtades från närliggande bokskogar. Efter andra världskriget moderniserades stilen och från mitten av 60-talet styrdes produktionen alltmer över till möbler för offentlig miljö. 2003 köptes fabriken av Åke Axelsson och Anna och Dag Klockby.

I över 100 år har det snickrats i Vitaby. Snickerifabriken grundades av Nils Nilsson 1917. Han drev verksamheten ända fram till sin död 1942 då Sven Algot Andersson köpte fabriken av dödsboet. Han hade börjat som lärling 15 år tidigare. Fabriken fanns sen i familjen Anderssons ägo i ytterligare två generationer fram till 2021. På 1980-talet koncentrerades tillverkningen till trappor och dörrar. Förutom Vitabytrappan är snickeriet också känt för sina ”Simrishamnsdörrar”.

I dag drivs ägs verksamheten av Magnus Jacobsson och Lina Larsson.

Ibland är ett namn bara ett namn. Scans lilla kallrökta påläggskorv heter Ystadkorv, men på företaget kan man inte svara på namnets ursprung.

– Jag har inte hittat något om Ystadkorven och dess ursprung. Tyvärr försvann nog en hel del dokumentation när vi stängde fabriken i Kävlinge. Jag vet inte vilken plats vi började tillverka korven och ej heller bakgrunden, säger Hans Björling på Scan.

Historien om Ystad Metall är omsorgsfullt dokumenterad i till exempel Jonas Barros Erikssons bok ”Ystad-Metall 1919-1969” från 2020. Företaget ligger bakom några av de mest ikoniska föremålen från Ystad där ljusstaken ”Liljan” och skulpturen ”Våren” tillhör de mest bekanta.

Verksamheten kan spåras tillbaka till 1833 med tillverkning av olika beslag, men det är först med Idoff Göranssons intåg 1919 som aktiebolaget Ystads metallindustri bildas.

En milstolpe i bolagets utveckling var 1927 när man öppnade sin butik på Stora Östergatan 2. En av kunderna var kung Gustav V som köpte en skål och en vas. 1942 övertogs företaget av Persöner AB och namnet ändrades till Ystad-metall.

Genom åren arbetade flera kända formgivare med Ystad-metall. Bland namnen finns till exempel Ulla Fogelklou-Skogh, Ivar Ålenius-Björk, Stig Blomberg och Wiwen Nilsson. Företagets storhetstid var mellan 1920- och 1960-talet. 1969 slogs Ystad-Metall samman med Mitab i Karlshamn och tillverkningen flyttade till Blekinge.

I slutet av 1800-talet drog Ystadspågen Anders Österlin till Amerika och lärde sig allt om modern reklam. Han återvände till sin hembygd med den nyvunna kunskapen och startade en affärsrörelse i det som då var en avkrok: Östra förstaden. För att locka kunder skrev Österlin rimmade reklamtexter. Det lyckades bra och 1905 kunde verksamheten utökas genom att man 1905 köpte den gamla cikoriefabriken i Ystad. Där tillverkades kemisk-tekniska produkter som tandkräm och skokräm och sedermera även den tvål som kom att bli känd som YvY-tvålen.

Självklart använde sig Anders Österlin av sin poetiska ådra för att nå ut min sin produkt.

”Ystad är känd för sin härliga strand/ och för skogen som binder den flyktiga sand/ Men än mer är YvY-tvålen känd/ ty mot den allas blickar är vänd.”

Tvålen blev en storsäljare och exporterades också till USA.

På 1920-talet byggdes en fabrik där Parkskolan i dag ligger. Som mest hade man ett 70-tal anställda. När skolan uppfördes 1957 var sen flera år YvY:s saga all.

Ett av de mest välkända varumärkena från vårt område numera torde vara Kiviks musteri med sina olika varianter av fruktdrycker.

Det hela började 1888 när Henric Åkesson planterade de första äppelträden som också skulle komma att bli Sveriges första yrkesmässiga fruktodling. Till en början förädlades inga äpplen, men 1935 drog man också igång sitt musteri. Genom åren har ny teknik och nya produkter tillkommit. 1969 började man göra cider, 1973 började man förpacka sina drycker i Tetra Pak-förpackning och 1985 öppnade den första egna lilla butiken i Kivik.

Idag omsätter Kiviks musteri AB 815 miljoner kronor och har nästan 200 anställda.

Mellbybagaren har varit en del av Södra Mellby i 140 år. Deras kavring är nästan lika gammal. Så här beskrev vi deras verksamhet tidigare i somras i ett reportage från bageriet. ”Allt började med bygget av nya kyrkan i byn som startade 1885. Hanna Månsson, gift med skomakaren Anders, drygade ut hushållskassan med att sälja bröd till byggnadsarbetarna. När nya Mellby kyrka var färdig 1887 tvingades Hanna söka sig utanför byn för att sälja sitt bröd. Barnen kånkade på bröd till Kivik. Nu fick också skomakaren Anders rycka in, hästar och vagn införskaffades och man började köra till Simrishamn med en brödvagn en gång i veckan.”

I dag är det den femte generationen Andersson som driver bageriet och det välkända rågbrödet i sitt vaxade papper skickas över hela landet.

I Ystad finns för övrigt också en Revhuskavring som är värd att nämnas i sammanhanget.

I Fyledalen fanns under 80 år Eriksdal kvartsverk eller Fyleverken som det också kallades. Här producerade kvartsmjöl av den finkorniga sanden. Den användes till exempel i glastillverkning och i den så kallade fylefärgen. Verksamheten var mot slutet kritiserad pågrund av buller och damm. Anläggningen var omodern och när Finja 2008 köpte Fyleverken kom beslutet snabbt att lägga ner verksamheten.

2011 revs Fyleverkens sista byggnader. Men på platsen fanns också en speciell lera som var väldigt eftertraktad för keramiker. Beredningen av leran försvann redan på 1990-talet, men produkten blev åter aktuell för tio år sedan när landets keramiker blev varse att lagren av fylelera började sina. Fyleleran är nämligen Sveriges enda inhemska stengodslera.

Kvar vid Fyleverken fanns det en hög med uppskattningsvis 100 ton lera. Två keramiker på Gotland lyckades efter många turer köpa leran. När YA skrev om detta för tio år sedan uppskattade köparna att leran skulle räcka för ett par hundra keramiker i 12-15 år. Vad som händer när det förrådet sinar återstår att se.