Bränderna väcker oro och otrygghet

Kristoffer Gröhn bor längst upp i huset på Regementsgatan 28. Hans lägenhet är den enda på våningsplanet. I övrigt finns där bara vindsförråd. Vid 4-tiden på torsdagsmorgonen väcktes han av en märkligt knäppande ljud.

– Jag trodde det var något fel på elementet, säger han. Men sen kände jag röklukten och larmade brandkåren.

När Kristoffer Gröhn öppnade dörren till trapphuset möttes han av tjock, mörk stickade rök. Han stängde snabbt och lade sig instinktivt ner på golvet. Sen ringde han brandkåren igen och konfirmerade branden. – Det kändes som en evighet innan jag hörde brandmännen i trappan. Men det tog kanske bara tio minuter, säger han. Ytterligare tio minuter senare hade räddningskåren rest en stege mot hans gavelfönster och Kristoffer Gröhn kunde äntligen klättra ut.

Samtidigt evakuerades alla de övriga hyresgästerna i huset. Nalle Nilsson låg och sov när det ringde och bankade på dörren.

– Jag trodde först att jag hade försovit mig och att det var mina kollegor som stod utanför, berättar han.

I trappan stod brandmän och polis och han fick snabbt upp sambon Pia Juhlin och hennes dotter Elin, nio år. De slängde på sig lite kläder och lyckades med räddningskårens hjälp ta sig ner för trapporna och ut.

– Vi kunde nästan inte se någonting på grund av röken. Det var ganska obehagligt alltihop, säger Nalle Nilsson. Konditoriet på andra sidan Regementsgatan öppnade för de husvilla hyresgästerna, som serverades kaffe och fick filtar av brandkåren.

– Min första tanke var att jag inte vill bo i lägenheten mer, säger Pia Juhlin. Jag känner mig inte trygg i den längre. Men nu när jag fått lite perspektiv på det inträffade känns det bättre och när väl röklukten är borta tror jag vi återvänder.

Familjen bor på hotell de närmaste dagarna, medan Kristoffer Gröhn kunde flytta in hos sin syster tvärs över gatan.

– Vi är tacksamma att ingen kommit till skada, säger Nalle Nilsson. Materiella ting kan man alltid ersätta. Värre är det med trygghetskänslan.

När Kristoffer Gröhn larmade brandkåren till Regementsgatan, hade Lisbeth Lavesson på Strindbergs väg redan vaknat av motorbuller.

– Det var en brandbil som stod utanför grannens hus. Jag såg en massa rök, men inte någon eld, berättar hon. Många tankar hann fara genom hennes huvud medan och och maken stod i trädgården och såg släckningsarbetet.

– När jag insåg att det rörde sig om ett pyromandåd, blev jag ganska orolig. Det kunde lika gärna varit vi som drabbats.

Utanför det eldhärjade huset på Thorssons väg har många grannar och andra Ystadsbor samlats. De följer grävskopans arbete med att bit för bit plocka isär hustaket, dränka bitarna i vatten och slänga dem i en container. I huset, som nu är totalförstört bodde en kvinna, hennes dotter och sambo. Dottern väcktes av sin mamma som upptäckt att det brann i carporten.

- Medan jag larmade brandkåren, sprang mamma upp och väckte sin sambo. Innan jag hade hunnit lägga på telefonluren brann det i köket där jag stod, berättar dottern.

Alla tre flydde ut ur huset och fick bara med sig en handväska och en mobiltelefon. Resten slukades av lågorna.