Cecilia Billgren: Cecilia Billgren: Läkarens råd hjälpte och gav mig rätt
Min man brukar klaga på att jag dricker för mycket kaffe. Kanske har han en poäng. På en redaktion konsumeras flera koppar om dagen. Kaffet är smörjmedlet som får tidningsproduktionen att gå igång. Sen slinker det ner ett par koppar till av bara farten och för att det är gott.
Så länge jag befinner mig på redaktionen med kaffebryggaren inom räckhåll är det inget problem. Det är på helgen det tjorvar till sig när abstinens och kaffesug kolliderar med andra planer.
Numera har jag dock ett trumfkort i striden om kaffet. Det är jag rätt nöjd med, även om det kostade på att få det.
”Men jag mådde inte bra, och dessutom är jag uppfostrad att göra som jag blir tillsagd.”
Trots tre vaccinationssprutor fick jag covid. Även om jag kom rätt lindrigt undan var det ganska obehagligt och framför allt segt. Ena dagen kändes det lite bättre, nästa var det tvärtom. Så där höll det på vecka efter vecka och efter tre och en halv vecka var jag inte bra. Tvärtom hade jag blivit sämre igen. Huvudvärken i kombination med förkylningssymptomen och hostan blev för mycket. När det inte hjälpte med värktabletter och en kopp te ringde jag 1177 och kraxade om mina problem. Sköterskan i andra änden tog allt jag sa på största allvar och beordrade mig att åka till akuten.
Det tog emot. Inte var jag väl så sjuk att jag behövde akut sjukvård? Men jag mådde inte bra, och dessutom är jag uppfostrad att göra som jag blir tillsagd.
Så jag åkte till akuten – utan att först dricka kaffe. Där var det som väl är lugnt. Jag har å yrkets vägnar lärt mig att det finns en ”elvabuss”. Uttrycket är välkänt bland vårdpersonal och handlar om att det efter några lugna morgontimmar brukar bli en rusch runt klockan elva. Jag såg till att vara på plats innan dess.
Efter provtagning fick jag sitta ner i väntrummet. Den vänliga sköterskan kom med en kopp kaffe och två Alvedon. Det hjälpte.
Några timmar senare kontrollerade en läkare att jag hade alla sinnen i behåll och inte hade fått en stroke. Jag klarade testet galant. Även proverna visade sig vara bra. Jag var med andra ord helt frisk.
Här är det läge att lägga sig platt och erkänna: Jag har, om inte trängt mig i vårdkön, så iallafall uppehållit en vårdplats och tagit tid från den stressade vårdpersonalen och det helt i onödan. Jag är inte en bättre människa än så. Till mitt försvar har jag ordern från sjukvårdsupplysningen och det faktum att jag togs emot på akuten. Personalen där hade ju direkt kunnat skicka hem mig.
Nåväl, där satt jag på britsen i undersökningsrummet och var alltså frisk. Fast jag kände mig inte så. Därför frågade jag läkaren vad han tyckte jag skulle göra.
”Du ska ta Alvedon och dricka vatten – och kaffe”, löd hans ordination.
Det är något snopet med att må dåligt och få veta att man är helt frisk. Så jag lommade lite besviken ut i korridoren. Men känslan ändrades snart till lättnad och tacksamhet.
Jag kunde till och med kosta på mig att le åt det dråpliga i situationen, från att vakna med känslan av något är vansinnigt galet och att döden kanske är den enda utvägen till det banala rådet att ta två Alvedon och en kopp kaffe.
Förutom att huskuren faktiskt hjälpte har jag numera svar på tal när mannen klagar på mina kaffevanor. Jag måste ta en kopp - det har doktorn sagt!
