Elvira Reer: Elvira Reer: På Instagram är vi alla aktivister

“Sverige ligger i topp när det gäller anmälda våldtäkter i Europa! Välkommen till våldtäktslandet Sverige”, är det första jag ser i mitt Instagramflöde när jag öppnar appen.

Både mina vänner och olika feministiska influencers har delat budskapet. Fruktansvärt, tänker jag och trycker på dela, för att visa att jag ställer mig mot detta tillsammans med de andra. Sammanlagt är vi över 20 personer som har delat skärmdumpen för att sprida statistiken vidare till våra följare.

Det är klart att jag också vill vara delaktig och visa mitt missnöje över hur kvinnor konstant far illa. Genom att dela inlägget, visa att jag tycker Sverige borde förbättras i kvinnorättsfrågor och delta i den feministiska kampen.

Så hade jag mycket väl kunnat göra... Om jag inte sedan innan visste att anledningen till att Sverige ligger i topp i anmälda våldtäkter, är för att Sverige har en lägre brottsrubricering när det gäller vad som definieras som en våldtäkt. Vilket egentligen är något positivt. Sverige är inte i toppen när det gäller antalet våldtäkter i Europa för att det är fler kvinnor som blir våldtagna, utan för att det finns juridiska skillnader mellan länderna. Men det kan du ju inte veta om du inte faktiskt kollar upp den informationen du sprider vidare.

När jag öppnar Instagram är mitt flöde, som många andras, fyllt av stories och bilder med humanitära budskap om och hur världen borde bli bättre. Vi delar hela tiden med oss om saker vi tycker är bra, eller dåliga, och försöker föra vidare det budskap vi tror på. Sociala medier skapar en samlingsplats för partipolitiskt obunden aktivism där vi alla har en röst som SKA bli hörd. Dagligen blir vi matade med flertalet politiska kampanjer i form av hashtaggar och skärmdumpar, som vi ska skriva under på genom att sprida vidare informationen och visa vårt deltagande.

Sociala medier har helt klart underlättat det individuella politiska deltagandet, vi behöver inte längre aktivt söka upp informationen. Tack vare sociala medier finns det utrymme att organisera sig, dela med sig av viktig information och skapa namninsamlingar som får tusentals påskrifter. Men att endast dela ett inlägg på din story och sedan luta dig tillbaka i stolen för att ”du är klar med sin aktivism för dagen”, det är ett problem.

Att det skulle räcka att trycka på gilla- eller delaknappen för att visa sitt politiska engagemang i frågor, är som att kalla sig feminist bara för att man är kvinna. Du bör vara feminist om du är kvinna, men det betyder inte att kvinnor har någon medfödd feministisk analys. Det är ett aktivt val man gör, ett val som hela tiden måste upprätthållas genom fortsatt utbildning och agerande.

Problemet blir att man känner sig klar när man delat en bild, då är den goda gärningen gjord. “Jag är med i kampen”. Man känner sig delaktig och det känns som att man gör skillnad, men egentligen är det bara ett dubbelklick på en skärm.

När vi har möjlighet att delta i aktivism på ett så enkelt och lättsamt sätt, gör vi det utan någon riktig ansträngning eller intresse. Vi gillar bilder med avsikt att lätta vårt samvete och har egentligen inga betydelsefulla eller emotionella kopplingar till den sociala aktivismen. ”klicktivismen” har gjort oss bekväma. Det är bara tomma löften om en förändrad värld, i skepnad av ett inlägg på Instagram. Den svarta rutan du delade i somras under #blackouttuesday för att stötta Black lives matter-rörelsen, gör ingen skillnad i sig själv. När du valde att posta en svart ruta gjorde du inte en insats, utan gav ett löfte om att förändra och förbättra.

Vi måste agera utanför våra sociala medier. Vi måste konstant utbilda oss i frågorna, organisera oss och agera i verkliga livet, stå upp mot saker vi inte tycker är rätt på gatorna och säga ifrån när nära och kära yttrar något dumt vid matbordet. Aktivismen måste innebära en möjlighet till förändring, och förändringen kommer inte ske automatiskt av en repost på Instagram.