En manlig trädåkomma

Man är alltid i det här fallet gubbar. Det är en manlig åkomma att vilja fälla träd.

Jag ska inte här söka några djupare psykologiska förklaringar till varför det förhåller sig på det viset. Det kan ni kära läsare komma fram till alldeles på egen hand.

I de här banornahar jag funderat innan jag i veckan träffade trädplockaren Thomas Hansson (han som fällde svartpoppeln) och pratade närmare med trädgårdsingenjör Per Larsson (som tog beslutet att fälla trädet).

Och jag får erkänna att båda dessa är trädälskare och inte stämmer in på min schablonbild av en trädfällare. Per Larsson ska plantera ett nytt träd där svartpoppeln stod och Thomas Hansson rådde mig att spara ett lärkträd hemma i trädgården ("Ta vara på de friska träden").

Det är sällan att schablonbilderna stämmer.

Likväl finns det vän av trädordning som brukar föra fram en rad argument för varför vi ska fälla helt friska träd: Gamla träd är farliga, kan blåsa omkull när det stormar och skada människor, bilar och hus.

Det där är kanske sant, likväl inget hållbart argument. Det finns tusen andra saker som är farliga(re) och som vi aldrig tar hänsyn till. I varje fall ändrar vi knappast vårt beteende.

De flesta av osskör bil. Helt livsfarligt. Många simmar eller flyger. Dödsfarligt. Inleder tillfälliga sexuella förbindelser. Då vet man vad som kan hända.

Jag ska inte trötta med en längre lista; det är som bekant livsfarligt att leva – man kan dö.

Kort sagt – vi gör dagligdags (nåja) mängder av saker som är betydligt farligare än att bo vid ett träd eller parkera bilen under en svalkande krona.

Likväl finns det många som ser som sin främsta uppgift att ta fram motorsågen och jämna allt över tujjahäckens höjd med marken.

Som tur är bestämmer inte trädfällarna över alla träd. Så låt de friska träden växa hela vägen till himmelen. Dit vill vi ju alla – även om som bekant få av oss vill dö.