Julia Runfors: Enkelt experiment att göra på din sambo
”Kan du gissa vad det är?” sa han – och jag stelnade till.
Min första tanke var att det väl krävs samtycke innan man genomför experiment på personer som bor under ens tak, men det finns säkert någon klausul i sambolagen som medger något undantag. Vad vet jag, jag är ingen jurist.
”Öhh. Nä?”, svarade jag.
Han lade handduken på köksbänken och korsade sina armar.
”Vet du, det står en gammal burk med tacosås i kylen som jag har låtit vara. Varje gång du har ställt in något som puttat burken längst bak i kylen har jag flyttat fram den igen”
Hur länge håller en tacosås? Hur långt är ett snöre? Ibland möglar den efter fyra dagar och ibland hittar man en gammal burk i en hörna i kylen – den kan ha stått där sen tjugondag knut och ändå ser den okej ut.
Det kunde jag givetvis ha påtalat för min sambo, men jag förstod direkt vad som föranlett det här lilla experimentet. Mannen som bor under samma tak som jag har nämligen påtalat det här så länge vi har varit tillsammans. Om det vore en OS-gren att låta saker stå kvar och ruttna i kylen, då hade jag varit Duplantis – jag hade fullkomligt krossat allt motstånd.
Jag öppnade kylskåpet och där stod den på högsta hyllan, halvfull med gul kork.
Av någon outgrundlig anledning brukar jag alltid placera matlådorna på högsta hyllan i kylskåpet. Smöret hamnar nog oftast också där. Peston och gröna currypastan också, om jag tvingas svara hundra procent ärligt.
Okej, det mesta placerar jag på översta hyllan! Och det kan väl hända att jag inte alltid bryr mig om vad som skjutsas bak av min nya påfyllning.
”…vill du gissa hur länge den har stått där?”
Hade det inte varit för att vi är tämligen nyinflyttade hade 2020 kunnat vara en gissning så god som någon. Jag hade inte den blekaste.
Här kunde jag dragit fram den gamla sanningen ”även solen har sina fläckar”. Höhö, kunde vi fnissat och så var det bra med det. Eller så kunde jag dammat av det mindre genomtänkta svaret, som var förvånansvärt gångbart under syskonbråken med min storebror: ”AMEN DUDÅ?!”
Den här tillrättavisningen kommer nämligen från en man som brukar äta ris, tonfisk och just tacosås som en fullständig måltid när jag inte är hemma. Gud ska veta att vi alla har våra laster!
Men det var en komplicerad situation eftersom jag envist hävdat att jag inte är sämre än någon annan på att rensa kylskåpet. Nu stod vi i schack matt. Jag blev ägd, som en finnig datorspelande tonårskille hade beskrivit det.
Sedan dess har jag svarat på det mognaste vis som jag kan. Jag började med att visa ”relaterbara” memes för honom om vår tillvaro hemma, de punkter där jag upplever att det finns förbättringspotential:
”Hjärtat, såg du det på Facebook? Det där om att det i alla samborelationer finns en som fyller diskmaskinen som en skandinavisk arkitekt medan den andra fyller den som en tvättbjörn på metamfetamin? Hihi, vem skulle du säga att du är?”
Så småningom har jag däremot landat i att han kanske har en poäng. Och eftersom jag opererat på det här sättet sedan jag flyttade hemifrån, det har blivit ett invant beteende att fullkomligt strunta i att se över vad som finns i kylen, så har jag saker jag behöver jobba med.
Men jag äter i alla fall inte ris, tonfisk och tacosås till middag.
