Cecilia Billgren: Extra motigt? – Då kan det vara dags att köpa en lott

”Köp en lott”, sa den unge mannen till sin kompis. Kamraten hade med nöd och näppe hunnit att ta sig ombord på pågatåget, innan det rullade ut från stationen. Tåget var ett par minuter sent och om det hade gått i tid hade den unge mannens vän aldrig hunnit med det. Därav hans lite trötta kommentar om lotten. Han tyckte väl att kamraten bättre borde ta tillvara den tur han verkade omges av.

Jag fattar idén, men tror – åtminstone för min egen del – att det är precis tvärtom. Har man den stora turen att tåget inväntar din sena ankomst, ja då kan du inte riktigt räkna med mer tur den dagen.

Jag har egentligen ingen egentlig tro på ödet. Om det vore så att ödet styrde tillvaron, skulle vi ju alla vara statister i våra egna liv. Jag vill nog tro att jag kan påverka lite mer än så.

Ändå finns det tillfällen när jag inte vågar övertrassera lyckokontot. Min tes är att om man har tur, ja då ska man vara nöjd med det och inte utgå från att det finns mer att få.

Varje arbetsdag inleds med att jag ska parkera min bil. Det är lite av en sport att hitta en ledig plats så nära redaktionen som möjligt.

Jag är långt ifrån ensam om att leta plats. Men eftersom många av de boende i gatorna där jag parkerar brukar ge sig iväg ungefär när jag kommer kan man ha tur och få en plats.

Ibland hittar jag en plats och ska bara köra ner till närmsta korsning, vända och sedan snyggt och elegant backa in i den lediga rutan, när en bil dyker upp och helt fräckt tar ”min” plats. Sådant kan röra upp känslorna och få mig att ta till uttryck som ”attan” eller ”tusan också”. Är jag sen eller ovanligt morgontrött händer det till och med att jag blir så arg att jag nästan börjar gråta.

Sedan finns det gånger när jag tar ett djupt andetag och ödmjukt ber om att få en plats. Vid ett sådant tillfälle såg jag hur en man kom ut ur ett hus och styrde stegen mot en av de parkerade bilarna. Hoppet tändes i mitt bröst och gick över i ren och skär lycka när mannen satte sig i bilen och körde därifrån. Händelsen får mig att tro att det inte handlade om slumpen, utan att det var meningen att detta skulle ske just nu.

Har man riktig tur finns en ledig plats på gatan utanför redaktionen. Att få den översta av de platserna är att betrakta som en fullträff, som en strike i bowling eller som att gå genom kyrkan i krocket på ett enda slag.

Men jag kan ändå inte tillåta mig att hej vilt glädjas åt en sådan skalp. I samma stund som jag drar åt handbromsen infinner sig en oro. Med en sådan oerhörd flax vet jag att det nu är slut på medgång. Resten av dagen kommer att präglas av hårt slit och sannolikt mest vara en uppförsbacke.

Från och med idag är det inte längre gratis att parkera i det aktuella området. Det är nog inte bara min plånbok som kommer att påverkas av den förändringen. Jag misstänker att p-platsletandet som en indikator på hur dagen ska te sig kommer att radikalt försämras.

Allt känns som en klar försämring. Med min omvända logik borde det därför vara läge att köpa en lott.