Från storstaden till de skånska vidderna

När Tom Setterwall tackade ja till tjänsten som ny chef för Sydöstra Skånes räddningsförbund lämnade han ett av de mest attraktiva jobben inom Räddningssverige.

Som chef för Stockholm stads säkerhetsfrågor hade han ett stort ansvar. Uppdraget var bland annat att planera för brandsäkerheten och IT-säkerheten i staden, och för personsäkerheten för de 48 000 medarbetarna.

Men när möjligheten att flytta söderut kom så tog han tillfället i akt. – Jag kan det här yrket och jag gillar att jobba med människorna i det. Jag sökte mig inte från Stockholm, utan sökte till något annat. Jag ville hit dels för att jag gillar trakten och dels för att få mer livskvalitet. I Stockholm är det ett högt tempo och ett klimat som nog inte är meningen med livet.

Tom Setterwall vill dock understryka att han inte räknar med att få det lugnt på jobbet.

– Definitivt inte. Här händer ju mycket. Det är ju en dynamisk region, och inte minst på sommaren då här är så mycket folk. I sin nya tjänst blir det första gången som Tom Setterwall får arbeta med deltidsbrandmän.

– Jag tycker det är häftigt med deltidsbrandmän, att de har andra yrken men när det brinner så rycker de ut som brandmän. Jag har satt av mycket tid i höst för att besöka alla brandstationer och prata med så många som möjligt. Som jag ser det är SÖRF överhuvudtaget en spännande organisation, bland annat med blandningen av heltids- och deltidsanställda och samarbetet med andra räddningsförbund i Skåne. Intresset för Skåne började egentligen 1998 då Tom Setterwall och hans fru skulle semestra på Bornholm och spenderade några timmar i Ystad för första gången.

– Det var kärlek vid första ögonkastet. Några år senare semestrade vi i Ystad. Då såg vi en söndag kväll en fastighetsannons i ett skyltfönster på en skånelänga i Snårestad. På måndagen ringde vi mäklaren för att boka tid, på tisdagen tittade vi på huset och på onsdagen så skrev vi kontrakt.

Så småningom blev det ett hus till, i Skivarp, medan äldste sonen tog över fritidshuset i Snårestad. Eftersom paret Setterwalls barn blivit vuxna och flyttat hemifrån, började Tom Setterwall pejla arbetsmarknaden i Skåne.

– Jag hade förstås ögonen på den här tjänsten, fast den var ju inte ledig då. Men så en dag..., säger Tom Setterwall.

Vad tror du blir den största skillnaden jämfört med dina tidigare uppdrag?

– Om jag jämför med mitt jobb som chef för brandstationen på Östermalm, som väl är mest likt, så är ju SÖRF:s område mer glest befolkat och ytan och avstånden är större. På Östermalm var det mycket lägenhetsbränder, onödiga automatiska brandlarm och störningar i den spårbundna trafiken.

Vad säger du om problemen med mordbränderna i trakten?

– Förskräckligt och givetvis fullständigt oacceptabelt! Det ställer också vår organisation inför stora utmaningar då det vid flera tillfällen brunnit på flera ställen samtidigt.

– Vårt uppdrag är även att ge medborgarna bra stöd och praktiska råd och det gör vi bland annat på vår hemsida. Man ska till exempel inte förvara brännbart material så att någon utomstånde kan komma till det och tända på eld på det. Det är förstås viktigt att se över sina brandsläckare och brandvarnare.

– Men tyvärr går det inte att skydda sig till 100 procent. Därför hoppas jag, både som privatperson och förvaltningschef, att den eller de som gjort detta ska åka fast så snart som möjligt.

Det finns väldigt få kvinnliga brandmän, vad ska du göra åt det?

– Jag ser oss som en humanitär organisation och tycker att vi självklart ska sträva efter att spegla samhället. I SÖRF har vi cirka 230 anställda, varav fem är kvinnor. En är kvinnlig brandman. Det finns många skäl till att utvecklingen blivit så här, bland annat att yrket är tungt och testmetoderna är utformade för män.

– Jag känner inte själv igen mig i machobiten och ska göra vad jag kan för att försöka förändra det. Det handlar om ändra attityder, stimulera andra rekryteringsmöjligheter, kanske öppna garaget och hålla prova på-dagar för gymnasieelever. Men det finns förstås ingen standardrutin för att få in fler kvinnor inom räddningstjänsten.

Vad tycker du om brandmannafilmerna från Hollywood, som Backdraft och Ladder 49?

– Det är klart att jag har sett dem. Eftersom man är i yrket blir man intresserad, men jag är inte imponerad och har väl inte så mycket övers för dem. Brandmannayrket har ju en machostämpel som jag inte tycker om, och det finns mycket sånt i de där filmerna. Jag har för övrigt varit i USA och kört en amerikansk brandbil, och det var som att stiga 30 år tillbaka i utvecklingen jämfört med svenska brandbilar.

Vintern står för dörren och – om den här delen av världen fortfarande kan få snöstormar – så är det ni som rycker ut i bandvagnarna. Har du någon erfarenhet av den skånska vintern?

– Jodå. För ett par år sedan åkte jag taxi till Sturup då vi fastnade i snön två gånger och fick gräva oss loss. Chauffören drog inte på tillräckligt när vi skulle över drivorna så vi blev hängande. Till slut sa han: "Du kör istället", vilket var helt galet, men det gjorde jag. Vi kom fram till slut.

Jag förstår att du har ett lite speciellt vinterfordon i garaget.

– Ja, jag har en fin armémotorcykel – en Husqvarna 256MT från 1968 – i originalskick. Den är försedd med skidor, så när det börjar snöa ska jag köra den till jobbet. Det ska bli kul.