Han ångrar inte en dag på havet

– Jag tycker havet är som en kvinna. Det är vackert. Där är charm på alla sätt. Det är lika farligt också. Man kan inte vara nonchalant. Man får bara en chans.

Herbert Wallin har varit fiskare i hela sitt liv. Han har navigerat bland minor och tyska slagskepp under andra världskriget, hållit i ratten under stormiga fiskenätter och undsatt sjömän med livräddningskryssaren N. A. Båth. För havet känner han den djupaste respekt.

– Det är därför man går varenda morgon upp till Ales stenar, för att titta på en blå horisont.

När vi träffar Herbert Wallin ligger han på knä i rabatterna utanför sin vita 60-talsvilla i Kåseberga och arbetar. När han tar i hand kastar han en blick mot himlen och konstaterar att det ser ut att bli åska. Då blir det inget laxfiske i kväll heller, säger han. Det retar honom. Laxsäsongen tar slut den 15 september, så det är bråttom.

Trots att han fyller 79 år i dagarna har han inte släppt fisket.

– Jag fiskar inte så hemskt mycket, men när jag gör det är jag bra. När vädret tillåter är jag där som en hök.

Inne i huset sätter Herbert Wallin på 30-tals jazz, visar runt bland sina tavlor och hämtar fotoalbumen. Samtidigt. Han är pigg, spänstig och full av berättelser. Det är inte svårt att tänka sig honom som överaktiv påg i skolbänken i 30-talets Valleberga.

Herbert Wallin är lika gammal som elektriciteten i Kåseberga. Han föddes i september 1925 i ett hus med halmtak och lerväggar inne i byn. Hans mor var 19 år och hans far inte fyllda 20. Hon var sömmerska, han sillaprångare (sålde sill) och senare fiskare. Något överflöd fanns det inte i familjen. Tvärt om.

– Det var knappt, som det var för alla fiskare.

Herbert Wallin var elva år när hans pappa började fiska. Dagar då det var fint fiskeväder fick han gå upp klockan fem på morgonen för att agna långrev innan han skulle till skolan.

– Mor skulle agna 600 krokar, jag 500, och min lillebror Folke 400. Han stod på en låda, för han var inte så stor.

När han kom hem igen från skolan återstod det dryga arbetet att rengöra krokarna.

Själv började han fiska 17 maj 1941, då han var 16 år. Han minns första dagen än i dag.

– Jag hade oerhört svårt med sjön. I hela byn tror jag inte någon har spytt så mycket som jag.

1941 rasade kriget i Europa. Ransoneringar gjorde att efterfrågan på fisk ökade.

– Kriget var fiskets guldålder. Det var farligt, men man kunde sälja allt man fångade, säger Herbert Wallin.

Han minns fiskets glansdagar med vemod. På eftermiddagen gav sig männen ut för att fiska. På den tiden fanns det åtta vrakbåtar i Kåseberga, med tre-fyra man på varje. Vid två-tretiden på natten kom båtarna tillbaka och mannarna skyndade sig hem för att väcka frun, eller en anställd, för att de skulle komma ner till hamnen och plocka av sill.

– Du kan inte tro hur mysigt det var när vi var 30 fiskare och 30 käringar, det sorlet där var. Med 20 prångare och en gengasbil var det till slut nästan 100 människor på hamnplan. Och Östersjön var ren och det luktade hav och det luktade tång. Den morgonupplevelsen varje morgon, en hel sommar...

Havet har inte bara bjudit honom på vackra sommarmorgnar. Sitt livs storm var Herbert Wallin med om utanför estniska Ösel då han var 23 år, och hans yngre bror Folke 20 år. De satt och åt när bordet, och allt som stod på det, rasade på durken (golvet) när båten la sig på sidan. De befann sig mitt i vindcentrum. De tog sig upp på däck och satte kurs mot Fårösund. Framför dem stegrade sig enorma vågor.

– Topplanternan, som satt högst upp i masten, lyste rakt in i vågorna. Det dånade på däck, säger Herbert Wallin.

I 21 timmar i sträck styrde han mot Fårösund innan de var framme.

– Efter det var Wallins pågar tämjda. Efter det visste vi, att Östersjön hon kunde.

– Kontentan av hela detta blåsevädret var den där friden man kände, att detta var slutet. Det var bara att hålla på så länge det gick. Vi hade båda två samma resonemang, vi hade gjort upp med livet.

Att fiska under kriget var inte heller att leka med. Men några alternativ till att ge sig ut om det var fint väder fanns inte.

– Det var livets nödtvång, säger Herbert Wallin.

Själv har han varit nära att sprängas i luften av såväl en kringdrivande hornmina som av sprängbojar, och han blev vittne till hur ryskt flyg i krigets slutskede sänkte två pråmar fulla av människor utanför Rönne.

– Efter det fick vi många soldatpackningar i näten.

Ibland har haverierna till havs varit till godo för befolkningen i Kåseberga. Herbert Wallin var med när ett tyskt proviantfartyg strandade i december 1941 och skapade jularnas jul i byn, med såväl cigarrer som konjak och choklad. Kåsebergabor som anställdes för att lasta över godsakerna på andra båtar "råkade" tappa en hel del i vattnet, som sedan flöt i land på stranden, eller la helt enkelt över ostar, korv och kaffe i de egna båtarna.

– Det var fenomenalt. Jag såg min pappa röka cigarrer som var till för generaler.

Egentligen fick allmänheten inte ta strandat vrakgods, det tillhörde redaren eller dennes försäkringsbolag. Men det var sällan dessa regler efterlevdes.

1958 sålde Herbert Wallin och hans bror sina trålare och gick över till ålafiske.

– Det är det värsta jag gjort i mitt liv. Det var som om en kontorist skulle bli murare. Vi var amatörer. Det blev en djupdykning ekonomiskt. Från att ha haft pengar på banken, fick vi låna pengar.

Ett stort problem var om garnen, som tog månader att laga, gick sönder redan i början av den korta säsong då hela årsinkomsten skulle tjänas in. I stormen 1967 förlorade Herbert Wallin redskap för 330 000 kronor.

– Att stå där och se hur alla ens grejer blåser sönder, det var svåra stunder. Det gjorde ont i magen.

1990 sålde Herbert och Folke Wallin alla sina ålagrejer och gick över till långrev. Några år senare satte bröderna punkt för 54 år av gemensamt fiske. Klockan fyra en morgon eldade de tillsammans upp sin båt på stranden. De stod inte ut med tanken på att sälja den och sedan få se den misskött.

– Men det var rätt svårt att elda upp en båt som man seglat med i 30 år och gungat så jävligt med. Det var svårt att komma över. Jag har knappast gjort det än, säger Herbert Wallin.

I dag har han en liten lättmetallsbåt som han ror ut med. Då drar han på sig overallen, skepparmössan och stövlarna och går ner till stranden där båten ligger uppdragen.

För en tid sedan, när han skulle ut och fiska, väckte Herbert Wallin uppmärksamhet hos en grupp turister.

– "Tänk så pittoreskt!" hörde jag dem säga. Det var så håret reste sig på en, när man gick där på sina fäders jord.

I hans barndom var det ingen som tyckte det var märkligt med Hé stenar, som Ales stenar kallades i byn. Kustvägen var inte byggd ännu, och Kåseberga var en gudsförgäten håla som få hade anledning att besöka. I dag kommer en halv miljon turister varje år. Men det är ingenting som Herbert Wallin är negativ till.

– Jag saknar det som varit, men det är inte fel nu heller, säger han.

Särskilt många fiskare finns det inte kvar i byn längre. Ingen av Herbert Wallins fem barn har valt att följa efter i yrket. Men det är inte heller något han sörjer.

– Bara en sak är jag ledsen över, att allt jag kan är till ingen nytta. Det är mycket man kan, men i och med att man blundar är det väck.

Annars är han nöjd med sitt liv, och skulle aldrig vilja byta.

– Om jag var i valet igen skulle jag göra likadant. Jag har inte blivit miljonär, men det har varit väldigt spännande. Jag vill vara där jag är, säger han, och läser ur minnet en dikt som han har skrivit:

Att få gå till hamnen, och höra sjögången och måsarnas skri

Att få gå till Ales stenar, höra lärkesång, känna forntidens tyngd och mystik

Att se underbar blå horisont

Att få gå hem och tacka försynen, som lät mig födas och leva i Kåseberga

Anna Maria Erling

0411-55 78 46

anna.maria.erling@allehandasyd.se

Fakta:

Namn: Herbert Wallin

Ålder: 79 år

Bor: Kåseberga

Yrke: Fiskare