Mattias Lundvall: Har du problem med ilskan? Ta ut frustrationen på ett kålho

”Helvetes, jävla skit”. Den här krönikan är två dagar försenad för att jag är så glömsk. Men jag tänkte den skulle handla om ett annat personlighetsdrag – min ilska och mina vredesutbrott.

Frun sa häromkvällen att flera av hennes vänner inte tror henne när hon berättar att jag kan bli ”så arg”, och det irriterar henne. Fullt förståeligt.

Där får hon dras med mina oförutsägbara explosioner i hemmiljö, och så kommer jag ut i offentligheten, på middagar och fester och beter mig som ett fromt och ganska tyst lamm, som säger något roligt ibland. Skenhelig så det sjunger om det.

När hon sen försöker förklara slår de bort hennes ord och säger – nästan förnärmat – ”Mattias? Näää! Arg? Kan jag inte tääänka mig”.

Kollegor till mig har sagt samma sak, ”du som är så lugn”. Jo, hehe…

Då fick ni inte se hur jag kokade över när Ikea hade slutat sälja våra köksluckor för att istället lansera en nästan exakt likadan modell, bara 10 centimeter längre. Eller när jag i ett exalterat språng snubblade över en eltråd på väg till familjens påskäggsjakt, ilsknade till och därefter blev ännu argare när jag var sist att hitta ägget och pappa retfullt sa ”kallare, kallare...”. Detta var i vuxen ålder, ska tilläggas.

Jo, jag kan bli arg. Riktigt arg. Nästan förblindad och det är ju verkligen inte bra, det vet jag. I ett slags försvar brukar jag påpeka att det nästan uteslutande är mot döda ting eller världsliga omständigheter som jag riktar min ilska (nästan sant). Men jag jobbar också på temperamentet. Om inte för min egen så för andras skull.

Vi pratade som sagt om det här häromkvällen, min sansade fru och jag, och så började hon skratta.

”Jag minns en gång…”, sa hon men kom inte längre.

Intensivt sökte jag i minnet efter en ilske-episod som kunde frammana sådan glädje, kunde inte komma på en enda.

Vad? Frågade jag, nu lite irriterad över att jag inte kände mig inbjuden till skrattfesten.

”Kålen”, kved hustrun.

Kålen?

Ja, tydligen var det ett av hennes roligaste minnen av mina vredesutbrott: en eftermiddag när jag kom hem från jobbet och hackade kål – argt.

Hon var noga med att illustrera hur löjligt det hade sett ut. Med hopknycklat ansikte och händerna frenetiskt hackande i luften illustrerade hon min ilska.

Jag frågade varför jag hade varit arg. Mindes inte det heller.

”Äh, det var väl för att jag inte hade diskat eller något. Och du bara…”

Asgarv och ännu mer charader. Ilsket hackande händer. Hon kippade efter luft nu.

Hon hade knappt kunnat hålla sig för skratt då heller, berättade hon, men visste bättre än att låta mig märka något. Hur löjligt jag än hade betett mig hade hon respekterat mitt känsloläge. Låtit vulkanen fullfölja eruptionen och spy lava och aska över köket, för att i sinom tid lugna sig, svalna och återgå till vilande.

Det ska hon ha all respekt för, att hon står ut. Och för att hon åtminstone kan se underhållningsvärdet i mina sämre sidor.

Jag tror egentligen att det är nyttigt att låta alla typer av känslor svalla, då och då, även om det inte är så vackert alltid. Och det är ju ett tips till andra som håller ilskan inom sig: ska du ta ut den på något i närheten av dem du älskar, satsa då på ett kålho.