Här lyser flitens lampa stark

Nedgångens betongschakt liknar en passage till en slutscen i en mycket hårdkokt deckare. Men väl inne i bowlinghallen är det ombonat och hemtrevligt.

Och visst är här folk.

Med jämna mellanrum dunkar kloten i banan och en liten stund senare rasar hela kägelvärlden samman, för att i nästa sekund byggas upp igen.

Vid ett bord i kafeterian sitter Skurupskillen Jesper Olsson - och gör läxan. Skolböckerna är utspridda över bordsytan.

- Jag har samhälle, engelska och svenska till i morgon, berättar han.

Träningen börjar klockan 17 så han har lite tid på sig. Just nu grunnar han på hur Sverige styrs. Det kan ta länge tid än tre kvart att komma underfund med.

Vid ett annat bord hjälper William Jönsson, Denise Gustafsson och Frank Larsson åt med räta linjens ekvation.

Det kunde man inte tro, att flitens lampa lyser som starkast i bowlinghallen.

Men så tycks det vara. My Wedeberg och Sara Nilsson har dock inga tankar på att plugga. Det skulle i så fall vara matte, men ställningen räknas ut automatiskt.

Hur går det?

- Kasst, säger My Wedeberg som bara spelat bowling något år.

- Rätt bra, säger hennes motspelare, ungefär lika erfaren, innan hon hivar iväg klotet mot käglorna där borta.

My försöker sig på att fånga bowlingens själ

- När allting går rätt, då känns det rätt, säger hon och dänger till en strike.

Samtidigt slår Jesper Olsson en trumvirvel med handflatorna mot byxorna. Han varvar upp inför bowlingen och lämnar sakta Sveriges styresskick till sitt eget öde.

Paul Lindkvist har just avslutat sin serie och sitter framför en kopp kaffe och varvar ner. Han är en av Team Ystads duktigaste bowlare.

För honom är det egentligen inte eftermiddag utan morgon. Han jobbar på nätterna som undersköterska inom hemtjänsten och kommer till bowlinghallen när han vaknat framåt dagen.

Bowlar han ofta?

- Alldeles för ofta, tycker min fru. Bowlinghallens tak är Österporthallens kafeterias golv.

Den grundläggande upplysningen ger oss Daniel Persson som tillsammans med sin far Kent driver hallen.

Daniel är mer eller mindre född här i hallen. 1979, hans födelseår, tog pappan och farfar Kjell över.

Daniel Persson drömmer nu om Österporthallens ombyggnad. Då ska de ljusskygga bowlarna få fönster ut mot världen.

Innan klockan är fem och nästa gäng bowlare ska gå på en träningstimme, visar Daniel hur maskinerna i hallen fungerar. Det larmar och smäller om käglor och klot.

Han återvänder till kafeterian där han säljer var sin korv till Inger och Helena Wallgren, mor och dotter. De har följt Helenas son Lukas till hallen.

Nu har Jesper Olsson helt lagt läxböckerna åt sidan. Det visar sig att han ska träna tillsammans med Lukas. De har en hel timmes bowlande framför sig.