Kängurun som flyttade in i radhus
Sedan dess bor den föräldralösa ungen i ett radhus på Ardennergatan med Jonna, "morfar och mormor" Selim, en gammal katt och två tuffa dvärgschnauzers.
- Han är precis som en familjemedlem, säger Jonna Selim och kliar sin kelgris bakom örat.
Walter tittar upp. Plötsligt får han syn på YA:s reporter. Frågan är vem som blir mest betagen. Det är inte varje dag som man träffar en känguru.
Särskilt inte så här, i möblerade rum. Walter är cool. Just nu sitter han tryggt i sin...
Vad ska vi kalla det?
Pungsimulator, kanske?
I själva verket är det en tygväska, fodrad med fleecetyg och bäddad med handdukar och en filt så att det ska bli varmt och mysigt och påminna om mammas mage.
- Nämen! A, vilken kär liten krabat, utbrister jag spontant och räcker fram handen.
Walter greppar den med båda tassarna, eller vad det heter. Klorna är kraftiga och vassa. Men Walter tar inte för hårt. Nä, det här är en artig känguru, förstår ni.
Han håller min hand rätt länge. Välkomsthälsningen är så fin. Undertecknad smälter. Det hade vem som helst gjort. Tro inte att jag är extremt blödig.
- Alla gillar Walter. Det är omöjligt att låta bli, säger Jonna Selim.
Nja, hundarna älskar inte blint, visar det sig. De var här först. De tycker att gästen är störig när han hoppar fram och drar dem i mustachen. Altandörren står öppen. Vi går ut i trädgården allihop. Walter är uppskattningsvis 8 månader gammal, nyfiken och energisk. YA:s utsända känner luftdraget när han skuttar runt buskaget i hög fart, gång på gång, snabb som en vessla.
- Så här många varv har han aldrig gjort förr, säger Jonnas pappa, Johan Selim, och ser stolt ut.
- Det är nog en uppvisning för pressen, inflikar fotografen.
Walter ska ha mat fyra gånger om dygnet. När det plingar i mikrovågsugnen vet han att det är nåt på gång. Specialimporterad kängurumjölk från Australien utgör stående meny.
- Det brukar bli en banan till efterrätt. Persikor gillar han också, förklarar Jonna Selim.
- Ja, och sen kan det hända att han kissar och bajsar på mig, säger Johan Selim och skrattar.
- Men det gör inget. Walter och jag är bästa vänner ändå. Vi promenerar en runda när jag har lunchrast. Hundarna är också med. Det ser nog rätt roligt ut.
Säkert. Och minst lika roligt när Johan Selim kör lastbil i jobbet, med kängurun på passagerarsätet.
Som ni förstår så händer det en hel del i Walters värld, sånt som hans släktingar aldrig ens kan drömma om. Vad charmtrollet drömmer om på nätterna vet vi inte. Han sover i alla fall sött i sin "pung", tätt intill Jonna i sängen. Om några månader ska den här lille kängurun börja sitt nya liv bland de andra i djurparken.
Trots allt är det väl där Walter hör hemma. Inte bland oss i människobyn.
- Det blir jobbigt att skiljas, säger Jonna Selim.
Vi förstår vad hon menar.