Käthe skriver om livet som inte fick berättas

Det är många i Ystadstrakten som känner eller har en relation till Käthe Ivarsson.

I 20 år har hon arbetat med barn och unga, varav tolv år på Ungdomens hus som hon byggde upp.

Men när hon berättade om debutboken ”I varje liten del vill jag inte likna dig” så var hon tydlig med hon lämnat sin yrkesroll bakom sig när hon tog på sig mikrofonen och steg upp på scen.

– Nu står jag framför er som bara jag. Nu visar jag min sårbarhet och jag känner mig rädd. Jag har frågat mig vad jag är rädd för?

– Jo, om jag ska berätta om boken som jag har skrivit så måste jag berätta om mig själv, och jag lärde mig tidigt i min familj att jag inte fick berätta för någon om vad som hände innanför våra dörrar.

Käthe Ivarsson växte upp i Sjöbo, utan pappa och med en mamma som var psykiskt sjuk. Att dölja sitt liv blev för henne en fråga om liv eller död.

– Min mamma sa: ”Berättar du för någon så tar de dig ifrån mig. Säger du nåt så dör jag”, och så höll hon mig så hårt att jag knappt kunde andas. De orden slog liksom rot i mig. Jag kunde mista en mamma om jag sa något.

– Orden för det som jag borde säga, de försvann från mitt språk. Därför skrev jag boken, för att hitta orden. Att skriva boken är bland det värsta jag har gjort. Jag fick hämta varje ord djupt inom mig, långt ner i själens sumpmarker, slita dem genom bröstet, förbi mina stämband, för att ge dem ljud och mening – i en fiktiv berättelse som berättar det som jag inte får lov att berätta.

Trots det svåra ämnet lyckades Käthe Ivarsson bjuda publiken på andningspauser i form av dråpliga anekdoter som lockade till lättade skratt.

– Hon är en så fin kvinna som alltid utstrålar en sådan positiv energi. Att man kan vara så positiv efter en så trasslig uppväxt, det är verkligen inspirerande, sa Lotti Olin, en av dem som satt i publiken.