Lars Mohlin: Lars Mohlin: Clark Olofsson – ett spännande namn på SVT?
När jag växte upp, i 70-talets Sverige, var synen på brottslingar en annan än i dag. Om det berodde på tidsandan, politiken eller kvardröjande flummiga hippieideal vet jag inte riktigt. Men faktum är att det område inom journalistiken som handlade om lag och rätt ofta präglades av djup omoral.
Tidningarna beskrev många gånger kända kriminella nästan som rockstjärnor. Kriminaljournalistiken handlade rätt mycket om hur snabba bilar och snygga tjejer bankrånare som Clark Olofsson och Lars-Inge Svartenbrandt förfogade över.
Mer sällan kunde vi läsa om de brottsoffer som fått sina liv förstörda av dessa människors framfart.
Var de här sjuka idealen kom ifrån är svårt att säga.
Kanske handlade det om influenser från Hollywood, där Faye Dunaway och Warren Beatty gjorde succé som glamourösa polismördare i storfilmen Bonnie and Clyde.
Eller lyssnade kanske dåtidens journalister på sociologen Richard Quinny som menade att lagarna var till för att skydda de rika och att kriminalitet är den förtrycktas sätt att protestera.
Med tiden blev journalistiken i alla fall bättre. Under 80- och 90-talen flyttades fokus från förövare till brottsoffer och i min journalistgeneration är det nog otänkbart att någon skulle se Clark Olofsson som en rebell värd någon som helst respekt.
Under min tid i redaktionsledningen på Expressen brukade vi prata om principen att en personintervju med en kriminell person alltid skulle balanseras med en intervju med ett av personens offer. Så även de ofta bespottade kvällstidningarna har kommit långt från den naiva glorifieringen av gangsters.
Jag själv har för övrigt personlig erfarenhet i ämnet Clark Olofsson. Som många andra svenska journalister har jag haft det tvivelaktiga nöjet att intervjua Olofsson och jag minns att jag var konfunderad efter det samtalet.
Hur var det möjligt att den här självupptagne och dumdryge kåkfararen i ett otal tidningsartiklar beskrivits som intelligent och charmig?
Men även om kriminaljournalistiken i dag präglas av sundare värderingar än för 40 år sedan så finns det undantag. På SVT lever man tydligen bitvis kvar i 70-talet.
Häromkvällen slötittade jag på tv och där fick Clark Olofsson två timmar på bästa sändningstid. Den gamle bankrånaren verkade inte ångra mycket och filmteamet intresserade sig mer för Clarks kändisstatus än de brottsoffer han lämnat efter sig.
Ni som missade detta spektakel och tittar på tablå-tv har en ny chans 23.25 i kväll då reprisen går. Men jag rekommenderar det inte.
