Lars Mohlin: Lars Mohlin: Ny teknik skapar ångest på en lokaltidning nära dig
Om ett par veckor byter vi redaktionella system här på tidningen. Reportrarna ska byta ut för oss välbekanta Writern och Newspilot mot något som heter Abbe och webbredaktörerna ska i fortsättningen göra sajten med Jalla i stället Dashboard.
Allt det där är obegripligt för de flesta av er men det handlar alltså om att vi ska skriva och publicera våra nyheter med ny programvara.
För er läsare gör det nog inte så stor skillnad, förhoppningsvis märker ni i princip inget alls. Kanske kommer ni att upptäcka att ystadsallehanda.se blivit lite luftigare och snyggare.
YA-journalisterna kommer förmodligen att se lite äldre ut eftersom vi passat på att ta nya bylinebilder för första gången på några år.
Det är möjligt att någon också fått ett eller annat extra grått hårstrå eftersom teknikbyten brukar vara plågsamma för oss journalister. De flesta av oss har pluggat humaniora och högskolepoängen i litteraturvetenskap tenderar att vara fler än de i datavetenskap.
Det finns egentligen alla skäl i världen att byta produktionsverktyg:
Vi sparar pengar och slipper därmed höja prenumerationspriset så mycket.
Nyhetssajten blir snyggare, snabbare och bättre.
Vi får tillgång till nya AI-funktioner som underlättar research-arbetet.
Listan kan göras lång på saker som på sikt kommer att göra YA till en ännu bättre lokaltidning.
Men jag har, som sagt, lite ångest.
”Jag vet inte om det är datorerna och programvaran som blivit mer komplicerade eller bara mina hjärnceller som blivit färre och trögare. Förmodligen det sistnämnda.”Lars Mohlin, chefredaktör
Jag köpte min första dator på 80-talet, en söt liten Mac med niotumsskärm och ett svindlande stort arbetsminne på 2,5 megabyte. På den utforskade jag mängder av piratkopierade program och lärde mig hjälpligt att hantera text och bild. Gjorde till och med ett ganska snyggt skivomslag till lillbrorsans rockband.
Efter många nattliga timmar framför min privata burk var jag väl förberedd när tidningen jag då jobbade på gick in i den digitala eran. De sista skrivmaskinerna kördes till soptippen och tidningssidorna (det fanns fortfarande bara papperstidning) började färdigställas på skärm för drygt 30 år sedan.
För mig kändes stort att plötsligt vara tekniksnillet hela redaktionen vände sig till när något strulade. Sedan dess har det bara gått utför.
Jag vet inte om det är datorerna och programvaran som blivit mer komplicerade eller bara mina hjärnceller som blivit färre och trögare. Förmodligen det sistnämnda.
Jag tror inte på devisen ”allt var bättre förr” men är övertygad om att satsen ”jag var bättre förr” stämmer ganska bra. I alla fall när vi snackar om förmågan att snabbt tillgodogöra sig nya sätt att jobba.
Numera är det jag som ställer de dumma frågorna och ber yngre kolleger förklara för mig. Och rätt ofta hör jag mig själv säga ”ta det en gång till, långsamt”.
Min teknikångest till trots tar jag det ändå ganska lugnt. De flesta av oss har ju varit med om sådant här förr. Och om mina hjärnceller måhända numera är lite trögare så har jag gott om erfarenhet som säger att allt kommer att gå bra.
Den grundläggande kompetensen hos YA:s journalister är hög och det här jobbet handlar trots allt om att nosa upp nyheter, skriva välformulerade texter och ta bra bilder.
Det kommer vi att göra även om det vid tangentbordet stundtals kommer att kännas lite motigt ett tag.
