Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Min vän från Australien räddar mig från mitt tvivel – ett luft-trumsolo i taget

Han flyttade från Melbourne till Paris för att gå i cirkusskola hos en legendarisk fransk clown. Där jonglerade han tills fingrarna blödde. En kväll såg han en småländska. En månklar natt tog de en promenad längs med Seine och resten är historia. De drog till London och hyrde en husbåt på Themsen. För att behålla en låg hyra behövde båten flyttas med jämna mellanrum, men en dag byggde en fågelfamilj bo i fören. Urgamla lagar förbjöd dem att flytta båten. Australiensaren släppte allt han hade i händerna för att vårda ett gäng bofinkar. Dock fick han ett problem på halsen. Arga kanal-väktare knackade på och ville att de omedelbart skulle lätta ankar. Då ringde svenskan “Det kungliga sällskapet för beskyddandet av fåglar” – mäktigast i Samväldet – som lade in sitt veto.

Sen fanns det inte mer att säga om den saken.

Efter något år ville småländskan hem till Sverige och nu sitter jag här bredvid hennes man och försöker lära mig psykologi. Dagens föreläsning handlar om hörseln. Vårt mest gäckande sinne, konstaterar australiensaren i pausen på svenska om han har lyckats snappa upp på ett sätt som bara gatuartister kan. Med en kopp pulverkaffe i handen säger han: “Fråga alla föräldrar som någon gång bett sina barn att städa sitt rum. På något mirakulöst sätt hörs inte uppmaningen. Men skulle föräldern skopa upp en kula glass i köket, då fungerar avkommans hörsel som hos en skogsmus”.

Vi går in i klassrummet för andra delen av föreläsningen. Längst fram sitter vi, annars hör vi inte.

Lektorn är extatisk över dagens ämne. Han frågar om “musik är viktigt för oss?” Alla räcker upp handen. Han börjar nynna en låt och frågar om någon känner igen den fina biten. Sången går rakt in i mina öron och transporteras via limbiska systemet – som försöker hantera våra känslor – och landar i hjärtat. Det är ju “Sagostunden”. Morbror Bengts verk. Undertecknad kastar upp handen och säger med lite för mycket entusiasm: “Jag känner igen den!” Runt omkring mig är det knäpptyst. Den sången känner man bara till om man minns när muren föll.

Men det blir genast värre.

Framför mig har lektorn inte gett upp sången. Tvärtom. Nu fortsätter det hela med en privatkonsert riktad mot mig – hans enda bundsförvant. Jag vill att det ska ta slut. Det gör det inte. Känslan är som att bli slagen med en påse apelsiner. Men så tittar jag bredvid mig och ser australiensaren göra ett trumsolo i luften. Utan att han har en minsta aning om låten, så ger han bara järnet.

Han är med mig.

På väg ut ur lektionen frågar min vän vilken otrolig låt som nyss framfördes. Jag går in på Youtube för att hitta den, men inser att det inte alls var “Sagostunden” som lektorn nynnade. Det var ju vinjetten till “Anslagstavlan”. Mina förtorkade synapser har på något osannolikt vis blandat ihop låtarna.

“Jag är över”, säger jag. “Nej, du har bara börjat, svarar australiensaren. Sen gick vi och tog en öl och jag fick ännu en osannolik historia om när han jobbade som flyttgubbe i Melbourne och attackerades av en apa. Och jag känner – kanske för första gången – att jag kommer klara utbildningen.

Det behövdes bara en vän.

En jonglör från Australien.