Många frågor om Alzheimers

På måndagskvällen inledde hon höstens föreläsnings- och samtalsserie hos Ystads församling och berättade om sin syster och om sin bok Min syster fick Alzheimers för en stor publik.

– Boken har verkligen fått mycket uppmärksamhet och jag har varit på många platser och föreläst, berättar Irene Andersson i en paus för YA.

Irene Andersson tror att uppmärksamheten kan förklaras av att boken följer systerns sjukdom från oro och misstanke till en plats i särskilt boende.

– De flesta andra böcker har ett kortare perspektiv. I min finns hela förloppet.

Irene Anderssons storasyster Moniqa var bara 58 år när hon fick beskedet av läkaren. Men då hade Irene Andersson och systerns dotter Cornelia redan oroat sig i flera år.

– Min syster glömde saker. Men i början gick det ganska bra att förklara bort. Jag tror faktiskt att de släktingar och vänner som inte träffade henne så ofta hade lättare att se att något inte stod rätt till. Vi som var nära ville eller kunde inte riktigt se förändringen.

Moniqa slutade på sitt arbete. Hon skyllde på omorganisationer, chefer och nya rutiner.

– Men i efterhand har jag förstått att hon helt enkelt inte klarade det längre.

Till slut följde Rene Andersson med henne till primärvården.

– Det dröjde innan läkaren fick klart för sig hur det egentligen stod till. Moniqa är snygg och social och verkade inte sjuk. Jag önskar att läkaren pratat med mig i enrum.

Först när Moniqa fick komma till neuropsyk i Lund tycker Irene Andersson att mottagandet i vården blev bra.

– Det var som att komma in i en hamn efter att ha varit på ett stormande hav. Där fick vi information, hjälp och tips.

På neuropsyk fastställdes Moniqas diagnos.

– Medan jag kände en viss lättnad, blev hon mycket ledsen. Men efter bara någon månad hade hon repat mod och berättade för sin omgivning om sjukdomen som drabbat henne.

Irene Andersson vill med sin bok visa hur vården av Alzheimerspatienter och bemötandet av deras anhöriga kan förbättras.

– Jag kände mig ofta väldigt ensam i den här processen, säger Irene Andersson.

Sedan tre år bor Moniqa på ett gruppboende, där hon har det bra.

– Men nej, hon känner inte igen mig längre, säger Irene Andersson och har därmed svarat på den tredje frågan.

Långt många fler frågor fick hon av publiken. Många av dem som kommit har egna erfarenheter av Alzheimers sjukdom.