Mannen med kundvagnen – Tobias är hemlös i Ystad

Det är måndagsmorgon och temperaturen visar 6 plusgrader. I busskuren invid lasarettet sitter en man invirad i gula sjukhusfiltar. Han lutar huvudet mot en väska och sover.

En kvinna stannar till med sin bil och hoppar ut med en påse. Hon går in i kuren och lägger sin hand på mannens axel.

– Nu har han i alla fall fått lite frukost, konstaterar kvinnan innan hon far vidare.

Mannen börjar morna sig och när vi tar kontakt börjar han berätta om sitt liv. Ett liv, som de senaste åren har förflutit helt i samhällets utkant.

– Jag har sökt hjälp. Hos socialförvaltningen, Arbetsförmedlingen, vården, överallt. Jag tycker att jag har gjort allt rätt, men allt har bara blivit fel, säger han. Han beskriver hur han när ett förakt mot alla dem som borde ha hjälpt honom.

– Anställda på alla myndigheter har misskött sina arbeten och det har försatt mig i den här situationen. De har tagit sönder mig totalt, säger mannen.

Han heter Tobias. Han berättar att han aldrig har missbrukat, vare sig droger eller alkohol. Det finns andra skäl till att har hamnat snett i samhället.

– Jag har haft jobb. Mitt första jobb var som städare på Ystads lasarett och efter det har det varit olika anställningar.

En gång fungerade hans liv. Utan att utveckla vad som hände berättar han om en händelse 2009. En konflikt. ”En tråkig sak”.

– Allt blev en ond cirkel. Jag hamnade liksom i en torktumlare på fel håll. Jag förlorade min bostad 2021 och sedan dess har jag inte haft någon fast plats i livet. Inte mer än en postbox där brev till mig hamnar.

Tobias berättar att vården har försökt hjälpa honom med tvingande åtgärder.

– Jag är inte i behov av vård, konstaterar han kort.

I några år levde han utomhus i Malmö, men i somras bestämde han sig för att vandra vidare.

– Jag var så trött på myndigheterna där inne. Därför började jag gå längs kusten och hamnade i Ystad, berättar han.

Med sig hade han kundvagnen som han rullar med sig vart han än går.

– Den har jag lånat i en butik i Malmö. De var otrevliga mot mig så de får stå sitt kast. Vagnen är kanonbra, säger han och visar upp den.

En resväska står lutad mot handtaget.

– Den lutar exakt rätt tack vare stenarna jag lagt under den, förklarar han och berättar att väskan är packad med de kläder han behöver.

– Det är förstås en del smutstvätt också. Det är inte lätt att hitta någonstans att tvätta när man är hemlös.

Längst fram i vagnen står en ryggsäck och på den sitter en guldkrona i papp som han fått från en hamburgerkedja och en ganska vissen solros.

– Man försöker dekorera lite.

Han böjer sig ner och drar upp filten han svept om sig. Genom de tjocka byxorna skymtar ett svullet ben.

– Kroppen tar stryk. Jag vet inte när jag låg ner senast. Benen är så svullna. Jag har faktiskt varit på vårdcentralen och de hjälpte mig lite. Annars vill jag helst inte ha med vården att göra.

En natt hamnade Tobias mitt i dramatiken efter mordförsöket på Ponnygången.

– Jag stod där på refugen, berättar han och pekar ut genom busskurens öppning.

– Då kom polisen och grep mig. De sa att jag hade knivstuckit en man. Det är så väldigt långt från mig att vara våldsam. Det var tortyr att bli inlåst i arresten, berättar han.

Dagen därpå släpptes han dock och var inte längre misstänkt. Istället greps en annan man.

En del Ystadsbor har uttryckt att det känns obehagligt att Tobias uppehåller sig i busskuren.

– Jag stör ingen. Och det är inte lätt att hitta någonstans att söka skydd för regn och vind i ett samhälle som Ystad, säger han.

Han har också stött på många givmilda människor i stan.

– Det kommer folk med mat. Det är omtänksamt, men jag vill inte vara beroende av gåvor. Vill man hjälpa mig är pengar bättre. Då kan jag skaffa det jag behöver.

Hittills har han lyckats ordna mat så att han klarar sig.

– Jag går till serveringar vid stängningsdags och frågar om de har något de ändå ska slänga. Många ställer upp. Härom kvällen gick jag till en pizzeria och fick både pommes och kebab.

Att många bryr sig om Tobias öde blir tydligt när jag backar ut ur busskuren för att ta en bild på vindskyddet som är hans hem. En bil stannar till i bussfickan och en man hoppar ur. Han är mycket upprörd över att jag tar bilder och lugnar sig inte förrän Tobias försäkrar honom om att jag har bett om lov.

– Folk bryr sig, konstaterar Tobias när vi är ensamma igen.

Vintern närmar sig obönhörligen.

– Jag är rustad. Jag är en vildmarksmänniska och jag har klarat mig de senaste vintrarna. Jag skulle så klart vilja ha en bostad och gärna ekonomiskt bistånd, men jag tror inte att det kommer att hända.

Du tror inte att du har en bostad innan vintern?

– Absolut inte.

Har du varit på socialkontoret här i Ystad?

– Två gånger. En gång för att låna telefon. Det fick jag inte. En gång för att be om pengar. Det enda de kunde ge mig var en biljett så att jag kunde resa härifrån.

YA kontaktade Elisabeth Thulin, verksamhetschef på Individ och Familjeomsorg för en kommentar.

– Gällande specifika personers situation kan jag inte uttala mig. Men om en person är i akut hjälpbehov när man vistas i vår kommun, men är skriven någon annanstans, har vi en skyldighet att hjälpa. Detta förutsatt att man vill det själv. Hjälpen kan till exempel vara ekonomiskt stöd för att ta sig tillbaka till sin hemkommun.