Mordbrandsdom blev frikännande i hovrätten
Per-Ole Träskman, professor i straffrätt vid Lunds universitet, har för YA:s räkning tittat närmare på domstolarnas olika bedömningsgrunder och förklarar här hur samma underlag kan resultera i två så vitt skilda domar.
– Det måste finna något i den här beviskedjan som knyter den här personen till brottet. I det här fallet att han verkligen tänt på. Jag tycker faktiskt att tingsrätten gjort det lite lätt för sig genom att bara säga att "det finns anledning att anta", säger han. Det genomgående temat i Per-Ole Träskmans analys är orden "ställt utom allt rimligt tvivel". En av grundpelarna i rättssystemen i många västerländska demokratier. I det här fallet – liksom i andra liknande fall där en fällande dom ändras i en överprövande domstol – handlar det om hur bevisningen bedöms.
44-åringen stod åtalad för att ha anlagt den brand som totalförstörde Nils Holgerssonsgården i Västra Vemmenhög och för att ha anlagt en brand i en kyrka i Skurup. I åklagarens bevisning återfanns bland annat skoavtryck på en kyrkbänk och på golvet nedanför kyrkbänken. Skorna satt dessutom på 44-åringen när han senare greps av polisen.
Vid undersökningen av brandplatserna kunde polisens tekniker säkerställa bomullsfibrer som senare visade sig överensstämma med de jeans som den då misstänkte mannen bar. Fibrerna ansågs dock också kunna komma från helt andra jeans. Till skillnad från hovrätten bedömde tingsrätten bevisning som övertygande. Mannen nekade till anklagelserna och hävdade att han låg över hos en kompis i samband med bränderna. Trots att påstående skulle kunna ha gett honom ett alibi för mordbrandsanklagelserna vägrade han att uppge namnet på kompisen.
– Den anklagade har faktiskt bara använt sig av sin rätt enligt Europarrättskonventionen. Han behöver faktiskt inte bistå till bevisning och har rätt till tystnad. Europadomstolen säger dessutom klart att den som använder sig av rätten till tystnad inte ska få det vänt emot sig, säger Per-Ola Träskman.
Både tingsrätten och hovrätten konstaterade att 44-åringen varit i kyrkan någon gång i samband med branden. Skillnaden består i att tingsrätten menar att det inte finns någon annan person som kan ha anlagt branden. Därför måste det vara Ystadsbon. Hovrätten menar i stället att även om det inte finns några bevis för att det funnits någon annan där så kan det inte uteslutas.
– De konstaterar visserligen att sannolikheten inte är speciellt stor, men att det inte går att utesluta, säger Per-Ola Träskman.
Hovrätten hänvisar i sin friande dom också till ett avgörande i Högsta domstolen. HD konstaterar att det inte går att grunda en fällande dom enbart på att man inte hittat någon annan som skulle kunna ha gjort sig skyldig till brottet.
Lagstiftaren har i andra sammanhang valt att, inte bara agera för en skärpt tolkning av rådande lagstiftning, utan också skärpa själva lagtexten. Per-Ola Träskman är inte främmande för att skärpa lagen när det gäller mordbränder.
– Men man kan knappast frångå kravet att det är någon som tänder på. När det gäller bevisningen så håller de internationella människorättskraven fast att det ska vara ställt bort rimligt tvivel att det är just den anklagade som begått brottet, säger han.