Peter Lindgren: Norrlänningar – Sveriges mest lättkränkta minoritet?

Det kan tydligen till och med uppfattas som nedvärderande. Jag hörde en debatt på SVT där en tjej, hon KAN ha varit från Arjeplog – men hon var under alla omständigheter i alla fall från den landsända vi tidigare fick referera till som Norrland – och när hon kallades för ”norrlänning” trodde folk att hon var Leif och Billys flickvän.

För den som inte vet är Leif och Billy ett humorprogram i buskisstil som utspelar sig i de norra delarna av det land vi – såvitt jag vet – tills vidare får kalla Sverige. Arjeplogskans poäng, antar jag, var att vi genom att använda det oprecisa begreppet ”norrlänning” underblåser en stereotyp bild av en människa från norra Sverige som en intellektuellt begränsad person i keps och flanellskjorta som äter chips till frukost.

Hon har bevisligen missat att begreppet ”norrlänningar” är behäftat med minst lika många positiva konnotationer, som deras påstådda ärlighet, rakhet och förmåga att inte förställa sig. Varför inte fokusera på detta i stället?

Min fru är från Örnsköldsvik och hon tycker att hela diskussionen är tvärlöjlig. Hon älskar Norrland och att vara norrlänning. Hon är stolt över det och presenterar sig ofta som det här i Skåne. Ibland varierar hon sig och säger att hon är från Ångermanland, men då ser folk ut som fågelholkar. För den gemene skåningen, som ju enligt stereotypen också är vådligt korkad, är det fifty-fifty om Ångermanland är ett landskap i Norrland eller en by i Mumindalen.

Jag vill nu hänvisa till Aristoteles syllogismer, vilka betraktas som en av det exakta tänkandets allra största triumfer. En syllogism är två premisser som leder till en slutsats, och applicerat på dagens ämne kan det se ut så här:

Premiss: Alla människor från Örnsköldsvik är norrlänningar.

Premiss: Foppa är från Örnsköldsvik.

Slutsats: Foppa är norrlänning.

Säger ni emot Aristoteles? Va? VA?!?

Alla sparvar är fåglar men inte alla fåglar är sparvar. Det begriper väl alla. Men tar sparven illa upp om man någon gång använder den generaliserande termen ”småfågel”?

Norrland kanske är 59 procent av Sveriges yta, men där bor de facto bara 11 procent av landets befolkning. Varför ska vi trippa på tå runt just denna minoritet? Betraktas inte också vi i Skåne – som faktiskt innefattar 13 procent av Sveriges befolkning – som en enda massa ibland? Och man kan väl inte påstå att en Lundabo och en österlening pratar samma skånska dialekt? Men inte bölar jag när jag är norröver och folk kallar mig skåning i stället för Hörbybo. Säger man ”Hörby” på skånska till en norrlänning så tror norrlänningen att man mår dåligt och är inbegripen i en uppkastning. Jag har sett det! ”Men varsch har du ont nånstansch?”, undrar de.

Faktum är att en generell term som ”norrlänning” eller ”skåning” kan vara att föredra. Jag vet inte hur många gånger folk påstått att jag är från den gudsförgätna helveteshålan Höör, senast i förra veckan då Carl Johan, redaktionens smålänning – om en sådan fruktansvärt generaliserande term kan tillåtas – påstod just detta befängda.

Otaliga gånger har jag tvingats till pedagogiska utläggningar om skillnaden mellan Hörby och Höör. Att det förstnämnda är civilisationens vagga och det senare ett ställe där invånarna äter upp sina egna husdjur. JA! JA! JA! De äter upp sina hundar och de äter upp sina katter. Jag har sett det på tv!

Jag föredrar att Carl Johan bara kallar mig skåning i stället för någon som överväger att laga en pytt på sonens ödla.

De kulturella skillnader inom såväl Skåne som Norrland är stora. Var så detaljerad eller generaliserande du vill när du beskriver ditt ursprung men bär det framför allt som ett smycke.

Och ”lyna di”, norrlänning, som vi säger i Skåne (norrländsk översättning: ”Tjå dig”).