På jakt efter vanligt folk

Men då får man lirka och förklara och resonera innan man kan få en kommentar. I bästa fall.

Nu när bankerna krisar och experterna försöker reda ut hur det kunde gå så illa i finansvärlden är vi på redaktionen på jakt efter så kallat vanligt folks reaktioner.

Det finns naturligtvis inget vanligt folk.

Se bara i Västra Sjöstaden här i Ystad där bilarna (oftast en kombi av senare årsmodell) står uppradade framför tvåmiljonerskåkarna (eller vad de nu kostar). Det ser rätt likriktat ut. Men när man knackar på upptäcker man att folk har de mest skiftande bakgrund och idéer. En är sjökapten, en annan sjukpensionär eller frisör.

Det är det yttre skenet av likriktning som bedrar. Men man kan inte annat är fundera över varför vi i någon mening väljer så lika när vi sägs ha ett fritt val.

Och vad skulle hända om man i bästa välmening ställde ett oljefat på tomten i det nybyggda kvarteret och brände lite kvistar en lördagsmorgon?

Förmodligen skulle brandkåren komma.

Det för oss över till ett annat, allvarligt ämne: Jag cyklade förbi den nedbrunna villan på Thorssons väg. En obehaglig och skrämmande syn. En liten pojke stod vid stängslet med sin pappa. Man kunde känna brandlukten och se hur elden förstört hela huset.

Hur förklarar man för ett litet barn att någon tänder fyr på hus?

Få saker är så skrämmande som bränder. Och vem minns inte Ernst-Hugo Järegård som möllebrännaren i tv-serien Skånska mord?

Det är så vi vill ha brott - i deckar- eller tv-form. När det blir brutal verklighet blir det bara läskigt.

Så slutligen en liten båtrapport. Jakten på ett flytetyg fortsätter. Det är märkligt. Vi tittade på den första båten och sade: Den ska vi ha. När vi provseglat båt nummer två var vi inte lika övertygade - utan i stället dubbelt tveksamma. Valfrihet är som bekant inte kvalfrihet. Fortsättning följer.