Peter Lindgren: Peter Lindgren: Det lovar jag att göra om jag inte vinner en SM-medalj i kulstötning
Jag ska inte älta för er om min kulstötarkarriär. Jo, det ska jag. I augusti är det veteran-SM i Huddinge och jag har utlovat SM-medalj. Misslyckas jag ska jag bära min kula (Hårrass) upp och ner för Bellevuebacken etthundra gånger, som en annan Sisyfos. Sedan jag inledde min satsning i april förra året har jag inte hyst det ringaste tvivel om att jag ska nå mitt mål. Jag var född till kulstötare, hade järnet i DNA:t. De kallade mig för ”The Shot put Kid”. Ett wonderchild. ”Han är så ruskig att han stöter bort sin egen fru”, sa de men det tyckte jag förvisso var ett ganska apart exempel om man ville belysa min begåvning.
Hur som helst: jag vet inte hur jag lyckats, men jag är en sämre kulstötare i dag än jag var vid samma tid i fjor. Och häromveckan kom nådastöten (ta-dam) för mitt självförtroende. Jag stod i trädgården och stötte som vanligt när jag plötsligt fick på en diabolisk snedträff. Det var min bästa stöt på månader – dessvärre träffade kulan ena benet på ungarnas gungställning.
Jag dubbelsvor för det här var verkligt olyckligt. Jag konstaterade först och främst att den ovanliga nedslagsplatsen omöjliggjorde mätning, vilket grämde mig stort eftersom jag inte helt kan utesluta att stöten var 27 meter lång och världsrekord med två manslängder. En okulärbesiktning gav sedan vid handen att stöten gjort plockepinn av gungställningen. Det solida träbenet hade brutits som en tändsticka på mitten.
Sedan dess har ungarna inte bevärdigat mig med en blick. Hustrun väser ”Nittonhundra!” åt mig, vilket tydligen ska vara den rådande kostnaden för en ny gungställning på Hörby bruk.
Jag är, kort sagt, i hundhuset.
”In the doghouse”, sa jag till gubben som satt bredvid mig på bänken. Det var ett par dagar efter den omätbara monsterstöten och vi var vid sjön. Ungarna badade och vägrade fortfarande prata med mig försåvitt ärendet inte var glassrelaterat. Jag var med andra ord vådligt snackesjuk och hade inbegripits i ett för mig sällsynt samtal med en främling. Det var en amerikan som sa att han var från Philadelphia. Han satt med en handduk runt höften och en annan över huvud och axlar och gav ett enigmatiskt intryck.
”Jag fortsatte att gå på i den stilen men Oraklet hade helt tystnat. Jag antog att mitt ärende hanterades.”
Jag tänkte att jag kunde föreställa mig att han var den moderna tidens Oraklet i Delfi och drog hela min sorgliga kulstötarhistoria i hopp om råd. Jag sa att mitt liv var ohållbart och att jag börjat drömma mardrömmar om ”A mountain called Bellevuebacken”. Och jag beskrev hur vred min hustru var:
”She’s like the kommandora. You know, the kommandora from Lönneberga? She was trapped in a wolf pit during the big tabberase in Katthult, you remember?”
Jag fortsatte att gå på i den stilen men Oraklet hade helt tystnat. Jag antog att mitt ärende hanterades. Plötsligt lyfte han bort båda handdukarna och gick ut i vattnet. Hans klädsel förde tankarna till företeelser som kallrökta charkuterier, kalkonhalsar, löst packade gymnastikpåsar och övermogna vindruvsklasar.
Han var med andra ord i födelseskruden och detta i en miljö med besvärande många barn i omlopp. Ni kanske tänker att jag här borde ha agerat? Anmält det till någon? Nej nej. Jag är ingen goltupp och dessutom vill jag beteckna mig som en man med ett avspänt förhållande till gubbkön.
När Oraklet badat färdigt satte han sig bredvid mig igen. Subtila åtbörder, såsom barmhärtig skylning, signalerade att mitt case var färdigbehandlat. Han sa:
”Petter, right? Hey Petter, to play marbles is a kids game and Emil in Lennenbörg is a kids book. You should grow up.”
Hädanefter är mamma mitt enda orakel. Jag ska inte prata med främlingar, det sa hon redan 1988. Det är den enda lärdomen jag bär med mig till Huddinge, när jag hämtar min medalj. Det, och att nästa gång den där jänkaren paraderar med klasen ute på offentlig plats ska jag anmäla skiten ur honom.
