Annons

Peter Lindgren: Peter Lindgren: Kunde männen i Tjernobyl skyffla radioaktiv grafit kan väl jag ge lite blod

Det finns en scen i HBO-serien Chernobyl som får mig att tänka att de modigaste männen som någonsin vandrat på jordens yta var ukrainare.
Det är en scen som i förlängningen kan få mig att för första gången i livet ge blod.
Peter LindgrenSkicka e-post
Krönika • Publicerad 31 juli 2019
Peter Lindgren
Detta är en personligt skriven text i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Scenen utspelar sig på taket på det havererade kärnkraftverket. Innan man kan kapsla in hela alltet i en betongsarkofag måste taket rensas från de radioaktiva grafitblock som ligger där. Man testar att radiostyra robotar som ska skyffla ner blocken i den öppna reaktorhärden, men ingen av dem förmår att bibehålla sin tekniska funktionalitet i mer än ett par sekunder i den otroligt radioaktiva miljön. När ingen teknisk uppfinning i världen klarar av att vara mer än ett par sekunder på den – som man kallar det – farligaste platsen på jorden, skickar sovjeterna ut de unga männen på taket.

Tusentals unga ukrainare i tunna skyddsdräkter jobbade i skift om 90 sekunder med att skotta grafit. Varenda sekund de befann sig på taket förkortade deras liv. För insatsen fick de tusen rubel eller så, men uppoffringen är så här i retrospektiv ovärderlig. Deras mod sublimt.

Annons

Jag vill inte på något sätt jämföra mig med de här männen, men jag har alltså en kaffekopp som beskriver att jag är modig. I botten på den står det: ”Jag är” och när man vinklar koppen och dricker kan man på utsidan av koppen läsa fortsättningen: ”Modig”. Jag har fått den av en vän som säkert tror att det är beskaffat på just detta sätt. Kanske kan det betraktas som modigt att hänga ut sina tillkortakommanden i tidningen, som kläder på tork. Men jag är inte rädd för detta, och kan därför inte betraktas som modig.

Min vän har alltså missförstått saken. Och det är inte bara så att jag är feg och rädd. Det skulle inte alls förvåna mig om jag vid en mätning, om en sådan skulle låta sig genomföras, bekräftades som den räddaste människan i världen.

Jag är till exempel vansinnigt flygrädd. Jag kan inte ens titta på ett flygplan på himmeln utan att få svindel, och jag har på grund av denna flygrädsla inte flugit sedan 2012 (Greta-poäng!). Min flygrädsla kommer som en logisk följd av min monumentala höjdrädsla, som 1998 allena satte stopp för en lovande höjdhoppskarriär.

Jag är paniskt rädd för stora vattenansamlingar generellt och att resa över öppet hav i synnerhet, vilket parat med min flygrädsla gör att min förmåga att färdas över stora distanser är begränsad. Jag kan, ska jag säga, åka tåg, men helst inte om det går för fort. Jag är – efter åratal i Skånetrafikens våld – dessutom vådligt rädd för vad jag kan tänkas ta mig till om lokföraren saktar in och yttrar ordet: ”Signalfel”.

”Det är bara någon slags bisarr månhet om resterna av min manlighet som hindrat mig från att svimma de gånger jag tvingats att tappas på ett blodprov.”

Jag är hypokondrisk utav bara DJÄVULEN. Ja, jag har avhandlat detta förut. Jag har bland annat trott att min ankel var en stor cancersvulst, tills jag såg att jag hade en till, på andra foten, och logiken till slut segrade.

Jag är rädd för smärta, detta eftersom jag nyligen konstaterat att jag har mycket låg smärtröskel. Jag skulle utan vidare kunna kora alla kvinnor som någonsin fullbordat en graviditet och förlossning till de allra modigaste. Att klämma ut en fyrakilosklump ur underlivet är ofattbart. Särskilt för någon som mig, som bara av att ha ätit vitt ris eller bananer kan börja oroa mig för ”leveransen”.

Jag är, slutligen, vulgärt rädd för nålar. Detta har jag aldrig berättat för någon. Det är bara någon slags bisarr månhet om resterna av min manlighet som hindrat mig från att svimma de gånger jag tvingats att tappas på ett blodprov. Därför har jag aldrig i hela mitt liv donerat blod. Vilket är helt förkastligt, och faktiskt oförlåtligt. Det är ständig blodbrist, särskilt i sommartider, och att jag låter min rädsla stå i vägen för möjligheten att rädda liv är bortom alla dumheter.

Med de grafitskottande männen i Tjernobyl, som åsidosatte hälsa och rädsla för något större, i minnet ska jag bli en bättre – och modigare – människa. Jag ska ge blod. Gör det ni med!

Det finns fyra fega vägar förbi rädslan; till vänster om den, och till höger om den. Att klättra över den, och att krypa under den. Den femte vägen går rakt igenom rädslan, och det är först när man gått den vägen som man kan betraktas som verkligt modig.

Annons
Annons
Annons
Annons