Sista året med bästa klassen som finns

9EF är inte bara Norreportskolans största klass. Det är också den bästa som finns. Åtminstone om man får tro eleverna.

- Vi studar så bra, förklarar Monica Najdovski

Eleverna i 9EF samlas i klassrummet på andra våningen i Norreportskolan. På väggen hänger två diplom, ett för första pris i brännbollsturneringen för två år sedan och ett för andra priset i alfapet samma år.

- Förra gången fick ni i läxa att fundera ut en krönika. Har ni gjort det? undrar klassföreståndare Ingela Nilsson som undervisar klassen i svenska. Krönikeskrivandet ingår i arbetet med tidningstexter. Tidigare har eleverna bland annat jobbat med artiklar, bildanalys och insändare. Texterna sätts in elevernas finbok, som följer dem under de tre åren på Norreport och som förhoppningsvis visar hur de utvecklas i sitt skrivande.

- Skulle vi skriva krönika i dag? hörs från olika håll i klassen.

Dörren öppnas och tre killar kommer släntrande, tre minuter efter lektionsstart.

- Och ni känner er nöjda med den entrén?, undrar Ingela Nilsson lite syrligt, men leende.

Pojkarna förklarar sig med att de trodde Ingela skulle vara försenad. Klassen samlar sig och Ingela Nilsson kollar närvaron. Tre elever saknas, två är på semester och en är sjuk.

Nu är det dags att börja skriva och alla elever förser sig med var sin laptop.

- Har ni inte tänkt ut ett ämne, får ni titta ut genom fönstret och försöka komma på nåt, råder Ingela.

- Varför är fönster genomskinliga? funderar Pierre Lindén högt. Han är en av dem som glömt tänka ut ett tema.

- Jag ser fram emot din krönika, kommenterar Ingela.

Johanna Olsson vill skriva om skolor. Hon har tidigare gått i Löderup och tycker det är dags att lägga ner Glemminge skola.

- Är du inte klok? ryter bänkkompisarna Tilda Hallström och Josefine Ingvarsson, som är tidigare Glemmingeelever.

Emma Bohlin har mycket svart hår, kajal och svarta kläder. Hon vill skriva om fördomar och om det felaktiga i att döma folk efter hur de ser ut.

- Alla har fördomar, även jag. Men vissa har fler än andra, säger hon kärvt.

Några elever har svårt att komma igång. De ber Ingela Nilsson om hjälp.

- Skriv en tanke och utveckla den. Skriv nästa och så kan vi försöka slå ihop det sedan, råder hon.

Jonatan Nilsson har retat upp sig på de nyanlända sjuorna på Norreport.

- De är lite för kaxiga, tycker han och ler.

Det är bara två år sedan han själv var en av dem.

- Jag var inte lika kaxig, säger han bestämt och får genast mothugg av bänkkompisen Anders Svensson.

- Men jag blev nedslagen av en kille i nian. Pappa polisanmälde det och i somras blev det rättegång. Tanken på händelsen gör honom med ens mer allvarlig och eftertänksam.

- Även om jag retar mig på sjuorna tänker jag inte slå ned dem, säger han. Jag skriver en krönika i stället.

Det är ett koncentrerat surr i klassrummet. Alla verkar arbeta. Några pratar lite emellanåt och ett par lyssnar på musik i hörlurar. Men alla är fokuserade på datorn framför dem.

- Den här klassen tycker det är rätt kul att skriva, slår Ingela Nilsson fast. Det är en stor klass, skolans största faktiskt och ibland kan det bli lite högljutt. Då får man ryta till.

Så långt som att utse klassen till den bästa som finns, vill Ingela Nilsson dock inte sträcka sig.

- Studiemässigt är det inte den bästa klassen. Men den är väldigt trevlig. Det är högt i tak och man kan skoja med alla.