GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Smilla Roxenius: Den sista krönikan från en ung reporter

Ett år som blev allt annat än jag tänkt mig, men det är väl det som är livet?
En sammanfattning av mina sex månader som ung-journalist, nu är det dags att gå vidare.
Detta är en personligt skriven text i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig, det har vi nog alla märkt under det senaste året. Detta behöver dock inte alltid vara något negativt. För ett år sedan när jag satt i klassrummet på Ystad gymnasium hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag, ett halvår senare skulle sitta som projektledare och journalist på Ystads Allehanda. Nej efter studenten skulle jag ut i världen, uppleva nya saker, träffa nya människor.

Men så blev det inte. Istället fick jag ett samtal av chefredaktör Mohlin som ville ha mig som ung-reporter. Vilken ära. Trots att journalist aldrig riktigt varit ett yrke jag tänkt mig (för att vara helt ärlig har jag aldrig varit den som tyckt om att uttrycka mig i ord) tackade jag ja. Varför inte? Ett motto jag alltid tyckt om att följa. Jag var tvungen att i alla fall testa.

Anställningen var en två år lång projektanställning. ”Oj, två år”, sa jag på min anställningsintervju. För en 19-årig tjej är det en lång tid. Jag hade ju planer på att sticka ut i världen, lämna Ystad, kanske börja plugga. ”Du kan ju alltid säga upp dig”, svarar chefredaktören då. Det borde han kanske inte ha sagt...

"Jag har lärt mig vilka ämnen som intresserar och vilka som provocerar"

Den första december 2020 klev jag, 19 år gammal, in på tidningens nya redaktion på Österportstorg, lokalen där mina föräldrar träffades för 25 år sedan – är det ett tecken? Jag visste ingenting om journalistik och skrivreglerna som jag lärt mig i skolan, de var sedan dagen jag sprang ut från Ystad gymnasiums portar, ett minne blott.

Nu, ett halvår senare, har jag lärt mig mer än bara skrivregler. Jag har lärt mig hur man intervjuar, hur man bygger upp en artikel, vilka ämnen som intresserar och vilka som provocerar. Jag har lärt mig att en vanlig arbetsdag, nio till fem, är riktigt lång, och att du måste dricka kaffe för att passa in. Jag har lärt mig att skrivkrampen som alla författare snackar om inte är ett skämt och hur intressant det är att höra andra människor berätta om sina liv.

Trots att jag bara har fått ta del av ett fåtal av alla sydöstra Skånes ungdomars historier under min tid som reporter, vet jag att det finns många fler där ute som är värda att berätta vidare. Något jag är säker på att min efterträdare kommer att göra.

Men för min del är det nu dags att ta nästa kliv ut i vuxenvärlden, lämna mitt trygga bo och se vad världen har att erbjuda. Så nu säger jag tack och hej till journalistyrket, Ystads Allehanda och Ystad tills vidare. Vem vet om vi ses igen, livet blir ju ändå aldrig som man har tänkt sig.

Läs mer